Ingo död
Ingen som är under 55 år kan förmodligen inte på riktigt minnas den 26 juni 1959. Det var då det sa pang i tredje ronen och Ingo slog ut Floyd Patterson i New York. Sedan var han Sveriges enda världsmästare i tungvikt.
Det är svårt för oss "yngre" att förstå vad som hände. Men vad som hände var att hela Sverige stannade upp. På riktigt. ALLA följde matchen, trots att det var mitt i natten.
Med anledning av det vill jag, som svensk sportsupporter, lyfta på hatten för en av de allra, allra största idrottsmännen.
Vila i frid, Ingo.
Min nya slogan
"Hansolof.blogg.se - det är din skit"
Har ni sett Torsk på Tallin vet ni att det är skitgubben Jonas Inde som är originalartisten bakom det uttrycket.
Jag är väldigt nöjd med min nya slogan. Allt jag skriver är liksom skit.
Fast min skit.
Och din skit.
Alla som vill får ta del av min skit.
Efter cirkus 20 sekunder kommer den smått klassiska kommentaren.
Dagens låt:
Ponuts och amerikanerna - Godmorgon Columbus
Här har vi en riktig nostalgilåt för mig. Jag minns hur jag som 5-åring låg i min säng, tämligen nyinflyttad på Svarvaregatan, innan dagis. Någonstans mellan sömn och vaket tillstånd uppfattade jag hur den här låten strömmade ut från radion.
// Hasse
Såsiga Oasis bjöd på några godbitar
Igår var jag på Oasis i Globen. Göteborgskonserten blev rådissad av en enad kritikerkår så upplägget inför huvudstadsspektaklet var förstås inte det bästa. Setlisten i Globen var i princip identisk med den i Skandinaivum och jag förstår inte hur spelningen i GBG kunde få SÅ dålig kritik. Antingen var det några snäpp sämre, eller så har recensenterna aldrig varit på en riktigt dålig konsert.
Konserten i Stockholm var verkligen inte perfekt, till en början var den till och med riktigt såsig, men det tog sig och Oasis lyckades i alla fall bjuda på några godbitar. Liam Gallagher var dock en ren bedrövelse och kan - tyvärr - knappt sjunga längre. Noel räddade kalaset något med sina låtar, men stämningen på scenen var ganska dassig, och jag tror inte att någon i publiken ägnade någon av de andra tre bandmedlemmar ens den minsta tanke.
Songbird var bra. I am the walrus var kul. Rock'n'roll star var grötig. I'm outta time var sådär. Wonderwall helt okej. Champagne supernova fin, men för lång och skränig.
De flesta låtarna var faktiskt gäspmaterial. Men inte Don't look back in anger, som Noel körde i någon sorts halvakustisk version tillsammans med statisterna i bandet.
Tveklöst bäst.
Snudd på magiskt.
Typ såhär lät det:
Såhär ska det vara! (fast som i Globen och inte Vancouver)
Storebror Noel Gallagher lyckades hålla konserten på en dräglig nivå. Lillebrorsan Liam hade förmodligen någon typ av kråka i halsen.
Hur som helst tycker jag att konserten var sevärd. Långt ifrån bandets bästa dagar, men enligt källor klart bättre än den på Hovet för några år sedan. Jag saknade dock Live forever och Stand by me (och lite till), och det känns inte som om det hade varit en stor förlust att stryka någon av låtarna från typ Don't believe the truth till förmån för någon av de saknade. De flesta önskemålen i fråga om låtval infriades dock.
Jag är snäll och ger konserten tre. Fast jag kanske är lite jävig.
Ikväll är det överraskningskalas för Lina. Jag ska köra några kul lekar. Funderar på Ryska P och ge Erik alla fula tjejer, som man gjorde på den gamla goda tiden.
Fred ut!
// Hansolof
Daniel Craig i Tintin
Senaste nytt: Daniel Craig, av alla människor, kommer att spela Tintin i den kommande filmen Enhörningens hemlighet som har premiär 2011.
Vem han spelar? Rackham den röde. Jag vet inte hur inlästa ni är på Tintin, men Rackham den röde har inte någon speciellt stor roll. Faktum är att han bara förekommer i totalt 13 serierutor i albumet, och han är bara en historisk person där. Undrar vad duon Steven Spielberg-Peter Jackson som ligger bakom filmen har i kikaren...
Det är även klart att Jamie Bell, som spelade Billy Elliot, kommer att vara Tintin själv. Känns som ett bra val. Först avslöjades det att doldisen Kirsten Myburgh skulle vara Tintin, men sedan var det tydligen klart att unge Thomas Sangster skulle vara Tintin. Men nu är det tydligen definitivt att Bell blir Tintin. Bra val. Killen är född samma år som jag (1986), och det känns som om man inte kan vara mycket yngre än så för att bli helt fjantig som Tintin.
I övrigt kommer Simon Pegg och Nick Frost som bland annat medverkat i Shaun of the dead att vara skådisar i filmen. Det kommer även Mackenzie Crook att göra, han som har det lösa ögat i Pirates-filmerna.
Sedan länge står det klart att Andy Serkis som var Gollum kommer att vara Haddock. Sköna skådisar om ni frågar mig. Och det gör ni ju, som jag brukar säga.
Infon kommer från Generation Tintin.
Men det finns en som jag allra helst hade sett i Tintin: Lasse Kronér. Vet inte riktigt vem han skulle spela, men ett förslag är att han kunde vara sig själv. Vidare kan Ingvar "Oldet" Oldsberg och Björn Hellberg spela Dupond och Dupont.
Slut på den nyhetsartikeln.
En gång åt jag upp ett helt Tintin-album.
Livet med och utan Spotify
Förlåt i alla fall.
Avdelning: Hans gnäller
Det jag egentligen hade tänkt prata om idag är Spotify. Om ni har missat vad det är så är det typ som en blandning av youtube och iTunes. Oerhört käckt.
Någon gång i slutet av förra året introducerade Karldavid Spotify för mig och visade hur ballt det var. Lite senare skickade han en "invite" till mig, vilket gjorde att även jag kunde frossa i detta fantastiska program. Vid det tillfället kände jag till typ två personer som hade Spotify.
Men man är ju aldrig först. Typ två veckor efter senare går alla runt och hajpar och pratar om hur bra det är med Spotify. Det är ju en bra sak och det är naturligt att folks datorer blir begåvade med det här programmet.
Men så rågas måttet och någon säger:
"Jag får gå hem och kolla vad det är för låt. Vad skulle man göra utan Spotify?"
Ja, tänker jag. Förmodligen ungefär det du gjorde för någon månad sedan.
Förresten tycker jag att vi borde sluta med mobiler. Dom är bara lejm.
Förresten nummer 2: Jag ska på Springsteen i sommar! Det finns bara två kommentarer på det: dyrt och kul.
Dagens låt:
Lars Winnerbäck - Stockholmskyss
Jag har alltid gillat Lasse, men av någon anledning har han såvitt jag kan minnas aldrig fått vara med här på bloggen. Men nu får han.
Vilka kändisar känner ni igen i videon? Skriv gärna en kommentar. Jag vet att ni antagligen inte gör det, men om ni vill så är det helt okej. Ni kanske får glass om ni gör det.
// Hans O.
Brygg-Hasse
Efter rejvet i Uppsala i fredags var det igår dags för mig att träffa Greggan (min pappa). Greggan var på mc-mässan på förmiddagen och... Eller vänta nu. Det här börjar likna sådana där tråkiga blogginlägg som jag vill hålla mig borta ifrån.
Hur som helst åt vi mongoliskt och såg på De ofrivilliga. Det var gott och den var kul.
Jag funderar på att sy idag. Hade varit rätt gött ändå...
(Lite handbollssnack nu: Jag tycker att det där "andra gruppspelet" de kör i VM är ganska lejm. Matcherna blir liksom avgörande, men det känns ändå som om de saknar glöd. Nja, säger jag.)
Nu till det riktigt viktiga: Jag har köpt en kaffebryggare. På riktigt. Innan höll jag på med en sån där proffsig pressjox, men det var bara omständligt. Nu brygger jag kaffet. Kalla mig gärna Brygg-Hasse. Ska nog gå och brygga nu, kanske flera koppar. Inte för att jag vill ha så många, utan för att jag kan.
Vi tar en skön bild på det:
Och en till:
Dagens låtar:
Hari mata hari - Lejla
Jag tror att ni alla har glömt vilken bra låt Bosnien hade i eurovisionsfestivalen 2006. Jag skojar inte nu, jag tycker att den är bra, bortsett från att sångaren Hajrudin "Hari" Varešanovic hela tiden visar hur stora fiskar han har fångat. Eller vad han nu gör.
Fatals picards - L'amour à la française
På tal om bortglömda schlagerlåtar. Här har ni Frankrikes upptempojox från 2007. Slutade på en skandalöst dålig placering.
Rejv
// Hansolof
Alla drar rövare
Var i Uppsala med lite skönt Lysekilsfolk igår och åkte med tåget hem idag. Betalade till Sthlm och tänkte därefter byta och åka med pendeltåget hem till Flempan därifrån.
Men när jag sitter på tåget från Uppsala förstår jag att tåget går direkt till Flempan. I detta ögonblick bestämmer jag mig för att dra en så kallad rövare och sitta kvar hela vägen. De har ju redan kollat min biljett.
Men när tåget gått förbi Stockholm kommer det på en ny konduktör och vet inte vilka som är nypåstigna.
Han kommer fram till mig och ber om min biljett (som det står Stockholm på). Jag lämnar fram den och kniper ihop munnen.
"Jaha, vart hade du tänkt åka då" frågar han tjurigt.
"Flemingsberg" säger jag och verkar frågande.
"Här står det Stockholm" säger han (eller ngt i den stilen, jag minns inte så noga, jag var halvnervös)
"F-F-FÖRLÅT" stammar jag fram. "Jag måste ha gjort fel" fortsätter jag och låtsas börja grina lite.
"Jag tror dig. Det är ändå samma pris till Flemingsberg" avslutar han och stegar därifrån.
Som det kan gå.
Jag kom hem helskinnad.
Dagens låt:
Franz Ferdinand - Ulysses
Franz Ferdinand släpper nytt album i dagarna, den 28 i Sverige för att vara exakt. Här har ni bandets senaste singel som sonderat i radioapparaterna den senaste tiden. Bådar gott.
Greggan är på mc-mässan här i Stockis och idag ska han bjuda mig på mat. Bådar gott även det.
// Hans O. Larson
Saliga äro de näspetande
Du kanske tycker att det är äckligt. Men det är du som äcklig.
Tänk efter lite.
Vad är äckligast: att man med sina nytvättade, fräscha händer handskas proffsigt med sitt torra snor och därefter gör sig av med det? Eller att man aldrig vågar komma nära det och ansamlar läskiga mängder skit i näsan?
Ni vet svaret.
Det är lite som att rensa avloppet (vilket jag måste göra snart). Det är äckligt när man gör det, men om man inte gör det blir det ännu äckligare. Fast jag tycker i och för sig inte att det är äckligt att peta i näsan.
Att peta i näsan är lite som att duscha också, tycker jag. När man duschar måste man tvåla in de mest obekväma ställen, men ändå gör man det för att bli ren. Genomgår man inte denna process kan någon börja klaga och fråga om man inte duschat på länge (jag pratar inte av egen erfarenhet. Jag luktar alltid gott).
Snart ska jag nog peta i näsan offentligt och vänta tills någon säger åt mig att sluta. Då ska jag säga: "Ska du säga som låter vidriga mängder snor ansamlas i näsan"
Tji kommer de få.
Dagens låt:
Richard Cheese - What's my age again
Det blir en fin liten cover idag. Här kommer vegascover-kungen Richard Cheese med Blink 182:s What's my age again.
Sovtajm
// Brasse
Mör
Är mör.
Min manlighet
Det vore synd att kalla mig för en riktig karlakarl. Jag gillar Tintin, löser melodikrysset, väger 70 kg och gillar bara actionfilm i måttlig dos. Jag tycker att Notting Hill är en bättre film än typ Terminator. Något som de flesta riktiga män inte kan skriva under på.
Det är bara att inse fakta: jag är helt enkelt inte en sådan som kör i 200 knyck med bilen, har en andedräkt som luktar motorolja och pumpar 100 kg i bänk.
Men å andra sidan gör jag mer manliga saker också. Jag sitter på ölhak och skriker åt fotbollsmatcher, jag har faktiskt en bil (även om den även är syrrans och inte står i mitt namn) och jag tar i alla fall de flesta tjejer i armbrytning.
Men hur som helst är jag långt, långt, långt ifrån stereotypen för manlighet. Just definitionen för manlighet kan förstås diskuteras flitigt, men det är inte dit jag vill komma.
Jag vill mest berätta att den lilla manlighet jag har vårdar jag ömt. Och igår var det svårt.
Jag satt med fyra tjejer och såg på film. Sex and the city-filmen. Det må låta löjligt, men vid några stunder vantrivdes jag av all tjejighet. Dessutom var soffan obekväm.
Efter filmen var jag tvungen att gå in till mig och spänna min muskler framför spegeln. Sedan åt jag en blodig stek och drack bensin.
Dagens låtar:
Det blir två låtar idag, precis som utlovat.
George Harrison - Got my mind set on you
Beatles och deras medlemmar får man aldrig nog av. Här kommer George Harrison med sin gamla 80-talsdänga.
Videon är riktigt härlig och dansen efter två minuter är i en klass för sig. Jag säger bara wow.
Vila i frid George Harrison.
Oasis - I'm outta time
Den 28 januari är det dags för mig att se Oasis i Globen. Bröderna Gallagher är förstås långt ifrån sin form på 90-talet, men den senaste skivan med bandets nya stil är deras bästa på länge, länge. Frågar ni mig - och det antar jag att ni gör - är det bara Definitely maybe och (What's the story) morning glory? som är bättre.
Peace out!
// Hasse
En toppendag
Det låter säkert skittråkigt, men denna en timme långa film var oerhört charmerande faktiskt. För övrigt var just denna film länge ett mysterium i Tintin-kretsar, eftersom den var försvunnen och ingen visste var man kunde få tag på den, men till sist hittade någon den i något mögligt arkiv i Frankrike någon gång på 80-talet.
Eller något sånt.
Sjukt ball var den i alla fall, och det var nästan lite premiärvisning på den i Sverige. Jag kände mig i alla fall exklusiv.
Därefter visades c/o Segemyhr-avsnittet där Jan-Olof och Anton botaniserar i Tintins vackra värld. Segemyhr får man ju aldrig nog av.
Jag tänkte att om någon ville se lite Tintin, så länkar jag upp Tintin i Tibet på engelska från youtube här (som om någon skulle orka):
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Jag hade för övrigt en sjukt bra dag igår. Först krysset, sedan Tintins kalas (ni hör hur grymt det låter) och sedan Arsenal - Bolton på O'Learys. Gunners vann med 1-0.
Därefter bar det av till Huddinge för lite gött häng och till sist, vid elva-tiden, drog jag mig hemåt och hamnade till sist framför Scream 2. Finns det bättre avslutningar på en dag? (jo, det gör det väl antagligen).
Ingen låt idag, ska dra på bio. Lovar att det blir två nästa gång!
// Rejv-Bert
Otecknat
Det är sorgligt, men folk i min ålder använder på riktigt ordet "otecknat" i sitt vokabulär. När jag gick på typ lågstadiet och forfarande använde just detta ord, var mamma och farsan när på att döda mig och vrålade: "DET HETER SPEEEELFILM!"
Typ.
Asså, folk får väl säga vad de vill, men det känns lustigt att filmens stora värld har formen "tecknat" som någon typ av grundvariant och att allt som inte är tecknat är just "otecknat".
Men jag kanske bara är grinig idag.
Tintin fyller 80 år
Ni som känner mig vet att jag är orubbligt Tintin-fan och faktumet att Tintin imorgon fyller 80 år måste förstås uppmärksammas här på bloggen.
Den här helgen går alltså i Tintins tecken. Men inte just nu, för nu kom Gamle Gonz.
Vi ska handla på Pulsen.
Nn-ts, nn-ts, nn-ts!
Rökigare än gräddkola får man leta efter
Jag är ju lite av en outsider i köket. Har grymt mycket fantasi och kreativitet, men kan också misslyckas med typ potatis. Egentligen kan man väl säga att jag är dålig.
Hur som hafver. Efter att ha inhandlat alla ingredienser började jag sätta igång med att koka kolan. Det gick jättebra, ett tag. Koket såg fint ut och jag tänkte: "mmmm, snart berikar jag världen med min fina, hederliga kola".
Någonstans där ballade det ur.
Efter kanske tio kokminuter såg jag att det var väldigt mycket rök i rummet. Då slog det mig att min lägenhet bara är begåvad med så kallad kolfiberfläkt (tror det heter så) som "rensar" luften för att sedan släppa ut den igen, i samma lägenhet som den en gång försvann ur.
Samtidigt som detta sker försöker jag titta ner i kolasmeten hur den ser ut, men det går inte för det är väldigt mycket rök. Jag flänger bort till fönstret och öppnar. Jag har ännu inte gett upp hoppet om kolan, så jag tänker "just det, jag måste ha i mandel innan den ska hällas ut". Sagt och gjort (eller tänkt och gjort) tar jag fram en skärbräda och börjar hacka. Problemet är bara att det är så mycket rök att jag knappt kan andas. Det svider i ögonen och jag förpassar mig själv och skärbrädan till det öppna fönstret. Hackandet fortsätter. Brandlarmet tjuter. Jag springer fram och viftar med en handduk. Brandlarmet slutar. Brandlarmet tjuter igen. Jag viftar och tänker "nej, nu får jag nog ge upp".
Bär bort grytan till fönstret. Stirrar ner i djupet av den.
Allt är svart.
Svart.
Svart.
Nu har jag försökt diska. Jag undrar om jag kan rädda min gryta. Så här ser den ut nu:
Så här ser Karldavid och Gonz ut nu:
(eller ja, nu och nu är väl att ta i, men för någon halv månad sedan)
Dagens låt:
Ben Folds (featuring Regina Spektor) - You don't know me
Här kommer en liten, fin radiodänga. Som man brukar säga: "Har ni inte hört den? Lyssna! Har ni hört den? Lyssna igen"
Måste säga att jag är djupt imponerad av denna inofficiella video. Vill ni se originalet kan ni kika här!
Koka inte kola idag.
// Hasse
Leonardo-älskare har förmodligen problem med sin manlighet
Gillar ni Turtles? Jag gillar Turtles, eller jag gjorde i alla fall när jag var lite yngre. Vi brukade sitta ett gäng inne hos min granne Johan och titta på inspelade avsnitt av Turtles-serien och det kändes så himla ballt.
Från början var min favorit Raphael, eftersom röd under mina första levnadsår var min favoritfärg. Men efter inte speciellt lång tid förstod jag att Raphael inte var den coolaste, utan det var ju förstås Donatello som var ballast. Dels för att han var hjärnan i gänget och uppfann saker, men också för att jag hade en Turtles-dräkt när jag var liten med just Donatello-utstyrsel som jag hade fått. En dag plockade Greggan upp plastpåken (eller bo som det egentligen heter) som hörde till Donatellodräkten och sade med bestämd ton:
"Den här turtlen har det farligaste vapnet. Han kan komma bakifrån och slå till någon i huvudet"
Jag svalde påståendet med hull och hår och reagerade inte alls över att till exempel Leonardos katana förmodligen var betydligt giftigare.
I trean på gymnasiet sprang jag och tre kompisar Gullmarsloppet i vår skola iklädda Turtles-kläder. (Gullmarsloppet är ett nio kilometer långt lopp som i princip hela skolan springer)
Både Axel och Baba ville också vara Donatello, men jag lyckades gnälla till mig den mest åtråvärda rollen. Men så fick jag också släpa runt på det mest otympliga vapnet.
Jag funderar lite över vad min filosofi som Donatello-anhängare egentligen säger om mig. Hur som helst kom jag ihåg att de flesta på dagis hade Leonardo som favorit. Det tycker jag är extremt lejm. Bortsett från att han är något som kan liknas vid ledare så har han inget annat än ett/två stora svärd. Lite stadsjeep-varning på det. De som gilalde Leonardo hade säkert problem med sin manlighet och det är såna som bara kör bänkpress gymmet och kör stora, dyra bilar nuförtiden.
Eller så slår de kvinnor.
Vissa som var lite crazy hade kanske Michelangelo som favorit - eftersom han är en enda stor jox - men det sa de nog mest för att verka speciella. De som gillade Michelangelo kanske typ lyssnar på trance och knarkar nuförtiden.
Raphael har däremot ingen tydlig karaktär, eftersom han i vissa versioner (typ tv-serien från 1987) är en skämtare, medan han i andra versioner är väldigt våldsam
(dock bör tilläggas att jag bara är bekant med just serien från 87).
Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kan tänka att de som blev över fick vara Raphael när man lekte Turtles. Lite som att bli vald sist i fotboll.
Kan tänka att folk som gillade Raphael är lite vilsna i livet nuförtiden. Ganska snälla människor dock. Lite som Anton i c/o Segemyhr
Hur som helst. Donatello måste vara den bästa turtlen.
Jag har en teori som går ut på att alla som är med i Mensa hade Donatello som favorit i Turtles en gång i tiden.
Dagens låt:
Fleet foxes - White winter hymnal
Känner ni till Fleet foxes har ni hört den här låten. Har ni missat dem är det dags för att trycka på play.
Ska laga mat med min nya kokbok nu!
// Hansolof
