Hansolof.blogg.se

Goddag gott folk. Jag hade tänkt göra en ordentlig avslutning på mitt bloggande. Jag tänkte undvika en lika bombastisk avslutning som förra gången och hålla det så kort som möjligt.
Som ni dock kanske sett finns det en kul video ovan. Se den, det är Jolly Bob.
Jag tänkte även skicka med er två klipp till.
Här är det ena, en cp-film:

New wheels on the block med ett litet medley



Jag har alltid stört på att vara en del av bloggosfären. Ordbajsarna som vill synas. Jag är en sån, tydligen.
Men vi vill ju alla synas på ett eller annat sätt. Hansolof.blogg.se har gjort det på sitt sätt.

Jag är nu en så kallad journalist (färdigutbildad) och med det känner jag att det här bör få ett slut. Bloggen har tjänat ut sin rätt. Och jag vill inte hålla liv i den för sakens skull. Om ni dock vill läsa mer av undertecknad är det bara att kika i Lysekilsposten i sommar. Då blir det scoop av stora mått, bland annat ryktas det om att Hilda Bergqvist fyller 90 i år och firar med stor fikatillställning. Dessutom är finns det möjlighet att följa Lysekils FF:s kamp i division 4. Lysekilsposten alltså, eller så kan ni titta in på www.groove.se då och då, så kanske jag har plitat ner några rader.

Tack alla som har läst och reagerat. Tyvärr fick inte min comeback ett lika stort gensvar som bloggandet under 2007, och det är väl ett av tecknen på att det är dags.

För att nämna några av er alla som jag vet har läst:
Gamle G, Ståplats i Nybroviken, KD, MJ, Erik S, Fabian, Simon, Marie, Lina, Sned, Dekelöf, Rosita, Buchka Ba, David W, Sofia, Billy, Johanna, Matti, Nisse i Bläsen, Rasmus, Helena, Spottmeister, Grahl.

Tack ni andra också.

Bloggen kommer att raderas från jordens yta inom en snar framtid.
Det känns bäst att klippa alla band. Annars gör hon för ont.

Dagens låt (kan förstås inte vara något underground-band från Polen, utan det måste på något sätt vara rockhistoria):

The Beatles - You're gonna loose that girl




Ta hand om er, gott folk.


// Hans O. Larson

Jag är i Frankrike. Ska sova nu.

Jag gick upp fyra inatt. Då körde BM mig till Landvetter. Sedan flög jag till Amsterdam. Sedan flög jag till Paris. Sedan åkte jag till stationen Gare de Lyon. Sedan åkte jag med tåg till staden Clermont-Ferrand, som var typ två timmar försenat (tåget asså, inte staden. Hur kan en stad vara försenad, idiot?). På tåget träffade jag en polska, två cyprioter och en ungerska. (Dom kunde ha bjudit på glass tyckte jag, men det gjorde de inte. Fast dom var snälla ändå).
Sedan fick jag en allergisk reaktion. Sedan när vi kom till stationen ringde min mobil klockan halv sju. Jag hade en intervju klockan sju, tydligen. Lyckades skjuta fram den en halvtimme, sprang och checkade in på hotellet (efter att ha gått vilse och sagt några fula ord), slängde in bagaget på rummet, kände mig aphungrig, bytte kläder, förberedde typ 2,5 frågor och gick till intervjun.
Sedan var jag klar.
Sedan dog jag.

Nu ska jag nog hoppa av min linje, för om man dör som journalist vill jag inte va med.
Men nu är jag nöjd. Jag har sett I'm from Barcelona kasta ballonger på en konsert och det var kul. Sedan tog jag en öl.
Nu sitter jag här och ska sova. Fast först lägga mig.

Hejdå alla svenskar.

Btw ska jag sluta blogga alldeles snart. För det är - liksom jag - lejm.

Har fortfarande inte tagit kontakt med indiern. Idag satt han på sin vanliga plats, men platsen bakom var upptagen. Jag vat tvungen att döda igen.
Imorgon ska jag åka till Flempan. Min lägenhet är en mess, eftersom det står en extrasäng där, plus att garderboen står mitt i rummet. Funderar på om det kan bli lite skönt skeppsbrott där inne, leken alltså. I så fall bestämmer jag reglerna.

Till Stockis ska jag åka med bus4you. Dom lär ha sköna fåtöljer att sitta i. Jag ska sitta i en sån i sex timmar, så kanske tar jag lita sköna bilder som jag sedan inte orkar lägga upp på bloggen.

Några bra idéer för vad jag kan göra på bussen?

Jag gjorde min första långintervju på engelska i förra veckan. På telefon dessutom.
Det var en snubbe som heter Matt, Matt Johnson, jag snackade med. Han var snäll. Jag spelade in samtalet och lyssnade på mig själv efteråt. Det lät som om jag åt gröt under intervjun, men det gör inget, för Matt verkade inte bry sig. Han har sin glada duo Matt & Kim som han kan vara på fint humör över. Också tänkte han nog: "Äh, den där svenska killen äter nog bara gröt, han är nog inte dålig på engelska".

På tal om annat hade indiern flyttat på sig idag, för någon hade tagit hans plats. Jag satte mig ändå på min plats för att markera för indiern att jag inte tänker flytta runt bara för att jag ska sitta bakom honom. Om han sitter på sin vanliga plats kan jag tänka mig att sitta bakom honom, men inte annars. För övrigt dödade jag snubben som tog indierns plats.

Idag när jag skulle gå på bussen var det en gubbe som satte sig på min plats, platsen bakom indiern. Jag dödade honom.

Alla ni som har facebook, gå med gruppen "Vi som gillar stark mat!!!". En grupp för riktiga tuffisar.

Jag fattar inte att ni inte kommenterade förra inlägget. Det är svinkul.

Jag har börjat skaffa mig någon typ av rutiner här i GB-borg. Det är som tydligast på morgonen när jag åker med bussen. Då, när jag går på, brukar jag alltid sätta mig på samma ställe, bakom en snubbe som av utseendet att döma har indiskt ursprung. Sedan åker han en station och går av. Jag känner att vi börjar connecta lite nu, jag och indiern. Funderar på att nicka lite coolt åt honom nästa gång.

Har gjort en liten skiss av bussen så att ni ska fatta hur vi brukar sitta (dock är det lite fler platser på bussen irl)

---

Dagens låt:

Madness - Baggy trousers


Recenserade Madness nya skiva på praktiken. Kan förstås inte lägga upp den här, men för att sammanfatta:
"Den var bra, den var rolig" (Ja, Anna, du läste rätt).
Så. Här kommer en lite äldre Madness-goding.


// Hassiliano

Det här klippet är inget annat än episkt. Se den och lägg speciellt märke till några faktum.



Lägg alltså märke till följande:
1. Precis i början hör man Sven-Erik Magnusson utropa typ: "Ah. Oh!". Han vill få igång stämningen, han vill att alla ska fatta att nu är det glädje och fullt ös som gäller.

2. 40 sekunder in i filmen ser man en kille med grå-orange tröja. Jag och Axel har kommit fram till att han verkar schysst och att vi båda tyckte detsamma när vi var små.

3. Efter 1:06 lyfter dragspelaren lite på sitt instrument och spelar lite extra kul för Sverik Magnusson. Mycket fint.

4. Efter cirka 1:42 ser man en kille längst ner i bild med mörkgrön tröja som håller i en svart sak (som förmodligen har kardborreband på sig). Den killen lär vara Sven-Erik Magnussons son. Vid ungefär samma tidpunkt som han kommer i bild får han en boll i huvudet. Det är en tjej som kastar den. Med flit.

5. Det som dock är allra sjukast i hela filmen är efter 1:46. Då dimper det ner en svart EJDER mitt bland ungarna. Jag tror i alla fall att det är en ejder.

6. Titta på alla kläder. Så 90-tal.

7. Alla ovanstående faktum är kul, men inget av dem går upp mot killarna som står bakom grinden. Den ena har rosa glasögon och ser ut att vara av utländsk härkomst. Han verkar mest glad att han får vara med.
Den andra är kung. Ser ut som en målare med vit keps, turkos jacka och en Barcelon 92-t-shirt. Född med taktkänsla.


Filmen är förmodligen den bästa som gjorts. Kollade den på imdb nyss, den fick full poäng av alla medier genom tiderna.

Egentligen hade jag tänkt lägga av med den här skiten, men så missuppfattade en av mina läsare förra inlägget som löd "Det är dags nu" och trodde att jag skulle BÖRJA blogga igen, och inte sluta.
Jag fick lite dåligt samvete.

Jag flänger runt mycket i Sverige nu. Gör praktik på musiktidningen Groove i Göteborg (www.groove.se), eller GB-borg som jag ju kallar det, för tillfället. Just i detta nu sitter jag dock i min lägenhet i Flemington och har på MTV i bakgrunden. Hade nämligen en lejm "halvpraktikgenomgång" i fredags och var tvungen att åka upp hit.
Jag fick min första artikel publicerad på webben i fredags. När den låg uppe såg jag att jag hade upprepat mig i ingressen. Blev arg på mig själv och var tvungen att hetsäta knäckebröd.

Greggan (my old man) är världens kanske mest realistiska människa. Hans motto är "Titta och tänk", under vilket jag och min syster är uppfostrad. Bara en sådan sak.
Men mest av allt vill min pappa inte att man ska ha några förhoppningar om något, eller inte några onödiga/falska förhoppningar, som han förmodligen själv hade valt att uttrycka det.
Väldigt ofta säger han typ: "Du kanske inte ska räkna med att få lika mycket pengar från jobbet i år som du fick förra året"
Jag: "Varför inte? Det är väl inte omöjligt att jag får..."
"Kanske, men det är synd att hoppas. Jag vill inte att du ska bli besviken"

Såna grejer.
Samma sak är det när mina föräldrar planerar semester. De planerar alltid typ två år i förväg och man vet att om dom börjar planera, då ska det verkligen hända. Inga falska förhoppningar. Förra helgen var jag i Lysekil och då började dom snacka om att dom var sugna på att åka på familjesemester med sina "vuxna barn". Det var ju ett tag sedan.
Madeira vill de till.
"Inom vilken tidsrymd hade vi tänkt att detta skulle genomföras?" frågade mamma pappa.
"Tja... Två år?" sa pappa och skickade brev på posten.

Senare samma dag, när jag åkt till GB-borg, ringde han och sa typ:
"Hur lät det där med Madeira"
"Jo, det låter väl trevligt"
"Jag och mamma beställer nog biljetter. Kan du tänka dig att åka över denna julen?"

Jag fattar inte. Har mina föräldrar gått och blivit "spontana"? Funderar på om de kanske har någon ond plan med semestern.

---

En nice bild på det då:

---

Dagens låt:

Sonjagon - We are coming over tonight


Jag telefonade gitarristen i Sonjagon i veckan. Han var snäll.
Dagen innan lyssnade jag igenom deras skiva. Svingrym. På tok för bra för att folk ska missa det.
www.myspace.com/sonjagon



Hejdå

// Hansolof

Hej igen. Jag är i Götet.

Ni förstår att det är dags nu va?

Ni suger i alla fall, jag hatar er. Lite.

Bloggen tar semester i någon vecka. Sedan vet man aldrig vad som händer.
Kan bli vad som helst.
Till exempel så kommer kanske jag att bli dietist.

Men ha det så bra.

Hallå alla töntar. Nu har jag äntligen lämnat in mitt C-projekt om cp-skador. På tisdag eller onsdag ska jag bli sågad.
Cp-sågad.

Jag undrar hur många gånger jag sagt cp under de här veckorna. Minst fem.

Sådär ja. Då var HV71 klara för sin andra raka SM-final. Igår slog de ut ett tappert kämpande Frölunda efter 4-2 i matcher.
Jag tror inte ni förstår hur skönt det är - hemma i Lysekil håller ungefär 80 procent på Frölunda. Jag känner nog fyra personer bortsett från mig som håller på HV. Det är alltså oerhört skönt att de frireligiösa bönderna från höglandstrakten får ordna en sorti åt hamnarbetande kommunister från Götet.

I finalen väntar Färjestad, och det kan förstås bli hur tufft som helst.
Men att slå ut Frölunda i semin ser jag som en godkänd säsong, hur den än slutar.

En liten gåta:
"Vad kallas det när Färjestad spelar övningsmatcher på sina träningar?"

Svar:
Dansbandskamp



Ha. Ha. Ha.






Nu ska jag diska

Har ni hört Mystery med Lake heartbeat?
Det har jag, flera gånger på radio under den sista tiden.
Idag när jag surfade runt på dn.se satte jag i princip kaffet i halsen. Jag halkade nämligen in på en artikel där man kunde läsa om "Kasks comeback".

Jag vet inte riktigt om ni känner till Jan "Janne" Kask, men han var hur som haver sångare i 90-talsbandet Brainpool. När jag var 9 år upplevde jag Brainpool och deras kulmen i och med skivan Painkiller.
Min syster hade spelat av skivan på ett kassettband som vi brukade lyssna på i bilen och allt kändes så episkt.
Jag blev ultrafrälst.
Min första riktigt magiska popupplevelse.
Det här var något som jag kunde identifiera mig med, hur konstigt det än kan kännas om man är 9 år. Det här var liksom bortsom Ace of base och Whigfield, som var poppis på den tiden.
Brainpool hämtade inspiration direkt från britpopen och lät som både Oasis och Suede. Det var muntert, tunt och vemodigt på en gång. Av någon anledning gillade jag det. 
Och jag funderar på riktigt över om jag någonsin hade blivit så kär i band som Oasis, Suede och Blurom det inte vore för just Brainpool.

Jan Kask som var sångare i Brainpool ÄR Lake heartbeat. Mer än jag visste.
37-åriga Kask läser numera till läkare i Uppsala, men har bestämt sig för att göra en liten solosatsning.
Läs hela artikeln HÄR!

Hej på er.
Idag har jag haft en ganska motig dag, men nu mot eftermiddagen/kvällen har den börjat ta sig något.
Nog med klagande.


Nick "Mackan" McCarthy med sin gura.

Helgen har varit desto skönare.
I lördags var det dags för Franz Ferdinand på Cirkus med Anna, a.k.a. King Louie. Tyvärr blev det lite av en besvikelse och konserten kändes betydligt tradigare än den riktigt vassa jag upplevde på Debaser i höstas.

För det första känns Cirkus som lokal aningen för stort för fransarnas eget bästa. För det andra kändes det gång på gång som om bandet plattade till sin musik med allt för monoton rock. Att Walk away var bland de bättre låtarna berodde inte mest på att den var stämningsfull, utan mer på att den avvek mest från den övriga mängden. Energi fanns det gott om. Tråkigt och dåligt blev det aldrig, men den uppenbara bristen på variation gjorde att Franz Ferdinand mest töjde ut sin musik till en lång musikalisk rockföreläsning. Att man sedan spelade utdragna versioner av dussinlåtar som Outsiders och 40' som extranummer gjorde inte saken bättre. Då hade jag hellre hört Send him away, Eleanor put your boots on eller Katherine kiss me.

Hur som helst var det ändå värt pengarna, det ska sägas. 
Bas-liraren Bob Hardy var som vanligt mör. Nästan roligare än hoppetossorna Alex Kapranos och Nick McCarthy. (Fast "Mackan" brukar köra en sorts höftsvängande dansbandsmove. Den är creddig)

Franz Ferdinand - Ulysses


Kändes väl i alla fall lite som ett lyft.
Jag är inte säker, men jag kan svära på att jag hört den här låten i två aningen olika versioner. I den ena kränger de till takten och sången hamnar lite bakom, och i den andra gör de inte det. Jag blir alltid lika överraskad, vilken av dem jag än hör.


"Mackan", Paul Thomson och Franz själv, hukandes.

---

Bob och hans hatt-crew.

I måndags var jag med Baba på Bob Dylan i Globen. När jag såg Dylan första gången för två år sedan satt jag på nästan sämsta tänkbara platser, men den här gången satt jag på rad 15 på parkett. Betydligt bättre.
Dylan hade hatt, sade "thank you" och gjorde dessutom ganska synliga danser. Alltså var konserten klart sevärd, för att vara Dylan.
Det blir alltid lite konstigt när man ser den gode legenden - han plockar ur ett av världens absolut mastigaste musikarkiv, men sedan många år tillbaka är han både timid och inåtvänd när han levererar.
Hur som helst blir han inte mycket bättre i tider som dessa. Låtvalet var väldigt bra och de tre första numrena var Rainy day woman, Lay lady lay och Tangled up in blue. Inte illa. Därefter följde ett antal låtar ur det nämnda mastiga arkivet och som vanligt spelades alla i någon sorts blues-, soul- eller rockabillyversion.
Bäst tyckte jag att Thunder on the mountain var. Eftersom den är åt rockabillyhållet redan i studioversion blev den inte alltför lidande av Bobs omstuvningsidéer. I övrigt gillade jag Stuck inside of mobile with the Memphis blues again och Rollin' and tumblin. Tydligen var One more cup of coffee bra också.
I övrigt på setlisten fanns: Like a rolling stone, Desolation row, Highway 61 revisited, All along the wathtower och några till. 
Avslutningen Blowin' in the wind var en smula exklusiv. Men bara en smula.
Sedan kan jag för lite om Bobban så jag vet egentligen inte något. Om någonting.
Vad heter jag, by the way?

Bob Dylan - Thunder on the mountain


Skön och pådrivande. Man hör till och med vad han sjunger. Nästan.



Nästa gång ska vi snacka annat.
Men sammanfattning av dagens blogginlägg: Dylan verkade vara i bättre form än Franz Ferdinand. Kunde man inte tro.

Ha det fint tills dess.

// Hans O.

Hallå på er.

Jag har hittat på mycket tokigheter på sistone. Därför har jag inte kunnat skriva så mycket. Sedan beror det också på att jag nog ska lägga ner snart.
Det beror också på att jag friade idag. Till en liten kostrågivare. Hon sa "Ja, ja, ja"

Nu vet ni.

Hörs senare!
(Då ska vi snacka lite Bob)

Var på stand up med bland andra Jonas Helgesson igår. Jag har aldrig riktigt gillat stand up, så mina förväntningar var inte så höga. Helt ärligt blev jag inte så positivt överraskad när jag kom dit heller. Stand up är, som jag ser det, ett ganska dåligt och enkelspårigt sätt att uttrycka skämt på.

Jonas Helgesson var roligast tillsammans med en snubbe från Södertörn, faktiskt. Övriga, utan undantag, drog plumpa sexskämt och förtjänade max två skrattsalvor.

Jag skulle ha intervjuat Jonas i tisdags, men vi bytte dag och bestämde ikväll istället. För några timmar sedan ringde han dock in sig som sjuk och nu blir intervjun (förhoppningsvis) av imorgon förmiddag.

I detta nu sitter jag och surfar runt för att få lite bakgrundsinfo till intervjun. Hamnade på den kristna sajten dagen.se där Jonas Helgesson blivit intervjuad. När jag ändå var inne på dagen (dagen.se alltså) tittade jag runt lite ytterligare och såg ett väldigt kul blogginlägg. Helt klart läsvärt. Klicka HÄR!
(Ni som inte gillar att konfronteras med livets stora frågor behöver inte vara rädda, det handlar inte om det. Kusten är klar!)

---

Idag fyller allas vår Snerik Lindeberg år. 26 blir han. Tänk om han hade vetat det för drygt två år sedan när han på msn hette: "Gammelgäddan - Snart 24".
Tänk om han då kunde veta att han skulle bli ännu äldre.
26 år.
Det är mer än 25.
Mer än 22,75 också (så gammal som jag är).

---

Baba kommer hit på söndag. Vi ska på Bob Dylan på måndag. Vad vi dock inte visste när vi bokade in konserten var att HV71 och Frölunda ska spela SM-semifinal i ishockey samma dag.
Baba håller stenhårt på Frölunda. Det kan bli en del motsättningar där, på måndag, mellan mig och Baba.
Jag hatar honom.

Jag sitter här och surar lite. Ringde precis en läkare på KI och han var helt enkelt ganska kort i tonen.
Jag har ju faktiskt haft lite kontakt med offentliga personer under min korta yrkesbana och här tänkte jag redogöra lite för hur jag blivit mottagen.

Först fem trevliga:

Salem al Fakir - Jag och min kollega "Billy" Joel tog oss en kort pratstund efter att han spelat i Lysekil. Pratig, tillmötesgående och allmänt trevlig.
Annika Norlin - Ovan nämnda duo pratade även med henne efter konserten i Lysekil Avspänd, odivig och varm.
Sebastian Larsson - Fotbollsspelare som börjat nötas in i landslaget. Eftersom hans mamma är från Brastad brukar han semestra utanför Lysekil, varför jag vid två tillfällen har fått intervjua denne Birmingham-spelare. Första gången var 2006. Då var han relativt okänd. Andra gången var i år. Då hade han brejkat och de flesta fotbollsintresserade vet vem han är. Trots genomslaget var han precis samma jordnära person båda gångerna.
Ingvar Oldsberg - Är konferencier för veterantennisen i Lysekil varje år. Är en skön snubbe helt enkelt.
Magnus "Gusten" Gustafsson - Gusten är Gusten. Men trevlig är han definitivt och jag har både träffat honom live och dessutom telefonat honom. Snäll.

Det var några av de trevliga.
Man stöter inte på så många otrevliga människor faktiskt, men ibland dyker de upp som gubben i lådan och gör livet surt för en.

En av de allra värsta var en gammal tränare i Blåvitt. Jag vill inte nämna några namn, men om jag säger att han var från ett visst grannland i väst så vet ni vem jag menar om ni känner till honom. IFK hade spelat träningsmatch mot Örgryte på Gullmarsvallen i Lysekil. IFK:s tränare, vi kan kalla honom Ole, var under matchen uppenbart frustrerad och skrek bland annat "f*tta" samtidigt som han sparkade på några vattenflaskor.
Jag vill minnas att IFK vann matchen med 2-1 till slut (rätta mig om jag har fel).

Efter matchen greppade jag tag i Ole.
Konversationen i ett ungefär:
"Hej, Hans Larson från lokaltidningen Lysekilsposten. Får jag ställa några frågor"
"Ja"
"Vad tycker du om spelet?"
"Na, bryr mig inte. Det är bara en träningsmatch, spelar ingen roll"
"Nähe. Vem tycker du var bäst i Blåvitt då"
"Vem tycker du?"

Uppenbarligen ljög han. Eller så utropade han det kvinnliga könsorganets namn och sparkade flaskor eftersom han glömt sin tvättid.
Vad vet jag.


Där ser ni, alla kändisar. Är man inte snäll mot lokaltidningsjournalister blir man grillad här på Hansolof.blogg.se.