Tentafri och lite ledsen
Okej, först till de dåliga nyheterna: Efter Arsenals svidande och osannolika poängförlust i onsdags mot Tottenham var det bara en sak som gällde i dagens match mot Stoke: seger Tyvärr var det inte Arsenal som ställdes mot Stoke, utan ett mediokert engelskt ligalag helt utan fantasi och självförtroende. 2-1 till Stoke, samtidigt som Adebayor, Sagna och Walcott fick utgå med skador. Den sistnämndes kan ha varit riktigt allvarlig. Dessutom fick Robin van Persie hjärnsläpp och blev utvisad efter att ha tryckt till Stoke-målisen Sörensen. Nu missar han matchen mot United nästa vecka.
Aaaah, det känns sjukt tråkigt att Gunners förmodligen är borta från tätstriden. Men vad hade jag förväntat mig?
Okej, alla fotbollshatare (och därmed lite mindre värda) ni kan komma tillbaka nu.
Som sagt var jag ju på Håkan Hellström på Cirkus i onsdags. Riktigt bra konsert.
Med ett av sina bästa album hittills och en handfull högklassiga spelningar från tidigare i höst i ryggen fanns förstås alla förutsättningar för en grym konsert. Håkan bråkan var i högform och sprattlade på bra som vanligt. Med den glädje och energi som finns förpackat i det benranglet går det nästan inte att misslyckas. Ett bra exempel på det är Kom igen Lena som kom mot slutet. Under inledningen av låten var jag hyfsat besviken på att en så bra låt inte kunde bli bättre, men när bandet till sist våldfört sig på sin sista gitarrsträng och bankat skiten ur varje hängpuka satt jag likförbaskat och tänkte: "Oj, vad var det där?"
Det var helt enkelt en sådan där spelning då det känns som om allt i världen bara går rätt. Extra kul var det dessutom att Eldkvarns-Plura kom upp och körde Gatan fram. Kungligt. Och när Håkan bara öser ur sig ännu mer kärlek efter det blir det bara bättre. Två omgångar med extranummer, och bland dem fanns sagolika versioner av Det är så jag säger det och Vi två, 17 år. Någonstans i den vevan var jag farligt nära på att börja grina.
Det fanns många godbitar. Personligen tyckte jag bortsett från ovan nämnda speciellt om Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och Minnen från aprilhimlen. Men allvarligt talat var det inte mycket som inte funkade en kväll som denna. Som grädde på moset spanade jag och Kråkan in Moneybrother och The Hives-Pelle strax nedanför våra platser. Därför kan det ha kommit någon mindre bra låt under den tid då jag var som mest uppspelt över att vi var så nära två kändisar. Restriktion för det.
Efter konserten traskade jag och Kråkan hem. Vi gick hela vägen från Cirkus på Djurgården till centralen och vädret var sådär höstigt härlig och lugnt. Hade det inte varit för att jag var lite kissnödig så hade kvällen varit perfekt.
Jag kunde inte riktigt sitta still.
Nu ska jag berätta en sjuk skröna från inatt. Jag och Kråkan kom hem sent efter att ha varit på tentagalej hos En blå banan (hon heter så). Klockan fyra somnar jag med kläderna på. Tre timmar senare ringer mitt radioalarm, så jag stövlar upp för att stänga radion (som för övrigt spelar jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din). Just som jag stängt av känner jag något konstigt INNANFÖR mina kalsonger, på baksidan. Jag gräver lite och drar upp en tom förpackning Gorby's pirog (original).
Han är tokig den där Kråkan, för det var han applicerade förpackningen där medan jag sov.
Dagens sked:
En tjock ninja skedar en skogsbrand
(Funderar på att sluta med skedarna lite och istället börja med "djur i kläder". Då kan man till exempel ha valar i jeans. Men å andra sidan är det förmodligen den bästa kombinationen av alla, och det vore synd att nå kulmen direkt)
Dagens låt:
Keane - This is the last time
Just nu, i skrivande stund, spelar albumaktuella Keane på Annexet (såvida inte något jönsigt förband gör sig påminda). Var egentligen sugen på att dra dit, men är man fattig och så kan man inte maxa med konserter flera gånger i veckan. Nä, någon ordning får det vara.
Såg förresten en kul detalj om Keane på ticnet:
"Året är 1997-Efter en konsert med sitt band The Lotus Eaters blir pianisten Tim Rice-Oxley tillfrågad av en okänd herre vid namn Chris Martin om han är intresserad av att bli medlem i Martins nystartade band.- Bandet heter..eh Coldplay, sa Martin blygt. Men smart nog tackade den lovande pianisten nej. Ett par måndader senare anländer en ung man vid namn Tom Chaplin till The Lotus Eaters. Chaplin tar över rollen som sångare och dagen efter heter bandet Keane."
Skönt att få skriva av sig lite.
För övrigt var det väldigt många som läste bloggen i torsdags. Synd för dem att jag itne skrivit något. Förlåt.
Nu ska jag köpa Dr. Pepper.
// Hansolof
Aaaah, det känns sjukt tråkigt att Gunners förmodligen är borta från tätstriden. Men vad hade jag förväntat mig?
Okej, alla fotbollshatare (och därmed lite mindre värda) ni kan komma tillbaka nu.
Som sagt var jag ju på Håkan Hellström på Cirkus i onsdags. Riktigt bra konsert.
Med ett av sina bästa album hittills och en handfull högklassiga spelningar från tidigare i höst i ryggen fanns förstås alla förutsättningar för en grym konsert. Håkan bråkan var i högform och sprattlade på bra som vanligt. Med den glädje och energi som finns förpackat i det benranglet går det nästan inte att misslyckas. Ett bra exempel på det är Kom igen Lena som kom mot slutet. Under inledningen av låten var jag hyfsat besviken på att en så bra låt inte kunde bli bättre, men när bandet till sist våldfört sig på sin sista gitarrsträng och bankat skiten ur varje hängpuka satt jag likförbaskat och tänkte: "Oj, vad var det där?"
Det var helt enkelt en sådan där spelning då det känns som om allt i världen bara går rätt. Extra kul var det dessutom att Eldkvarns-Plura kom upp och körde Gatan fram. Kungligt. Och när Håkan bara öser ur sig ännu mer kärlek efter det blir det bara bättre. Två omgångar med extranummer, och bland dem fanns sagolika versioner av Det är så jag säger det och Vi två, 17 år. Någonstans i den vevan var jag farligt nära på att börja grina.
Det fanns många godbitar. Personligen tyckte jag bortsett från ovan nämnda speciellt om Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och Minnen från aprilhimlen. Men allvarligt talat var det inte mycket som inte funkade en kväll som denna. Som grädde på moset spanade jag och Kråkan in Moneybrother och The Hives-Pelle strax nedanför våra platser. Därför kan det ha kommit någon mindre bra låt under den tid då jag var som mest uppspelt över att vi var så nära två kändisar. Restriktion för det.
Efter konserten traskade jag och Kråkan hem. Vi gick hela vägen från Cirkus på Djurgården till centralen och vädret var sådär höstigt härlig och lugnt. Hade det inte varit för att jag var lite kissnödig så hade kvällen varit perfekt.
Jag kunde inte riktigt sitta still.
Nu ska jag berätta en sjuk skröna från inatt. Jag och Kråkan kom hem sent efter att ha varit på tentagalej hos En blå banan (hon heter så). Klockan fyra somnar jag med kläderna på. Tre timmar senare ringer mitt radioalarm, så jag stövlar upp för att stänga radion (som för övrigt spelar jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din). Just som jag stängt av känner jag något konstigt INNANFÖR mina kalsonger, på baksidan. Jag gräver lite och drar upp en tom förpackning Gorby's pirog (original).
Han är tokig den där Kråkan, för det var han applicerade förpackningen där medan jag sov.
Dagens sked:
En tjock ninja skedar en skogsbrand
(Funderar på att sluta med skedarna lite och istället börja med "djur i kläder". Då kan man till exempel ha valar i jeans. Men å andra sidan är det förmodligen den bästa kombinationen av alla, och det vore synd att nå kulmen direkt)
Dagens låt:
Keane - This is the last time
Just nu, i skrivande stund, spelar albumaktuella Keane på Annexet (såvida inte något jönsigt förband gör sig påminda). Var egentligen sugen på att dra dit, men är man fattig och så kan man inte maxa med konserter flera gånger i veckan. Nä, någon ordning får det vara.
Såg förresten en kul detalj om Keane på ticnet:
"Året är 1997-Efter en konsert med sitt band The Lotus Eaters blir pianisten Tim Rice-Oxley tillfrågad av en okänd herre vid namn Chris Martin om han är intresserad av att bli medlem i Martins nystartade band.- Bandet heter..eh Coldplay, sa Martin blygt. Men smart nog tackade den lovande pianisten nej. Ett par måndader senare anländer en ung man vid namn Tom Chaplin till The Lotus Eaters. Chaplin tar över rollen som sångare och dagen efter heter bandet Keane."
Skönt att få skriva av sig lite.
För övrigt var det väldigt många som läste bloggen i torsdags. Synd för dem att jag itne skrivit något. Förlåt.
Nu ska jag köpa Dr. Pepper.
// Hansolof
Kommentarer
Postat av: Anna
Buffel i bolero
Postat av: emelie
fy vad kul :D hade du roligt D: ? kram
Postat av: Hasse
Det var kul, absolut.
Bolero
Trackback
