Hansolof.blogg.se

Jo, just det jag var ju på Franz Ferdinand i lördags.
Det var grymt på alla sätt.
Rockigt.
Svårt att utse någon bästa låt. Det vore alldeles för lätt att säga typ Take me out, så jag säger Michael, eftersom den låtens refräng var klart bättre live än i studioversion.

Vi stod längst fram till höger, precis nedanför Robert Hardy, basisten. Han var den minst muntre på scenen och stod mest och spelade för sig själv, det var i alla fall vad det såg ut som. Jag föreställde mig att de övriga bandmedlemmarna strax innan konserten vädjade:
"Men snälla Bob, kan du inte lira så som vi vill nu?"
"NEJ! Jag kör mitt race så får ni hänga på bäst ni vill"
"Men, Robert, det är ju jättesvårt för oss att spela om du ska bestämma hur alla låtar ska gå"
"Nae. Ni spelar de låtar ni vill - jag spelar de låtar jag vill. Då är det på allas vilkor"

Dock tror jag inte att det riktigt att var så. Men det hade varit kul om det var så.


Lite bilder:
(Jag och Anna/Ståplats i Nybroviken har tagit bilderna. Förmodligen har Anna tagit alla, eftersom jag bara tilläts en fotosejour med hennes kamera. Men de är hur som helst fina)


Här är han, Robert "Bob" Hardy. Sa jag förresten att jag fick ögonkontakt med Bob? Det tror jag iaf att jag fick. Men det var lite läskigt, jag blev liksom lite överväldigad.


Och här är Nicholas McCarthy och Alex Kapranos. Fredrik Wikingson-look aliken McCarthy är min favorit, eftersom han bäst behärskar klaviaturen.


Och här har vi lite trädgårdsmästare,


Här är hela bandet samlat runt trumsetet. Känns lite som när man samlas runt lägerelden.
Vi stå-långt-framare fick high-fivea trummisen Paul Thomsons svettiga hand efter konserten, som jag nämnde i tidigare inlägg. Just som Anna hade gjort det drog hon av svettet mot sin kind. Groose.

Vet inte vad jag ska säga mer, men det var en sjukt bra konsert och Franz Ferdinand lämpar sig perfekt för en lokal av Debaser Medis storlek. Inga låtar var riktigt svaga och till och med de lite nyare låtarna fungerade nästan lika bra som de mer välkända. Personligen blev jag positivt överraskad av inledningsspåret Bite hard. Annars drog FF fram det mesta av arsenalen - Do you want to, Dark of the matinee, Walk away, Jacqueline, The Fallen och Outsiders för att nämna några. Det var väldigt lustigt att de hann med så mycket, för de höll bara på i knappt en och en halv timme.
Det fanns alltså plats för lite till.
Jag hade inte backat. För ni vet, ofta när man varit på konserter och banden lämnar scenen kan man känna "Ja, det är nog dags nu, ni har hållit på länge nog".
Nu kände jag dock: "Men vänta! Ni kan inte lämna oss nu! Inte såhär!"

Efter konserten kastades det ut trumpinnar och det delades ut plektrum, allt enligt regelboken. När bandet sedan hade gått ut gick en av vakterna upp på scenen och delade snabbt ut bandets datorskrivna setlistor. Jag fick tag på en.
Det är lite coolt. Långt ifrån lika coolt som att ha fått fatt i en trumpinne eller så, men ändå coolt. En uns av kändisnärhet. Någon i bandet har fömodligen haft det här pappret i handen och dessutom tittat en del på det. Dock inte använt det till själva musikskapandet.
En som däremot tyckte att det här A4-arket var skitcoolt var en utbytesstudent från Sao Paolo. Han ville prompt ta ett kort på pappret. Jag sa att han fick det, men då skulle jag få vara med på bilden. Det tog lite tid för honom att starta sin kamera och under tiden hann vi konstatera att konserten var "amazing". Man kan säga att vi blev lite kompisar.


Han var snäll

---

Dagens sked:

Gösta Knutsson skedar snören

---

Dagens låt:

Franz Ferdinand - Bite hard


Töntar som stod så långt ifrån scenen.

---

Over and out från chipshyllan.

// Jolly Bob