Hansolof.blogg.se

Det var längesedan jag verkligen längtade så mycket till en konsert som jag gjorde till Coldplay igår. Och trots att jag egentligen inte ville veta så mycket om vad som skulle komma, kunde jag inte hålla mig från att läsa recensionerna av onsdagens konsert. Den fick tre av Markus Larsson i Aftonbladet, FEM av Stockholm City (i en jättelös hyllningsrecension), och Expressens Anders Nunstedt tyckte att det var "bra".
Själv ville jag veta om de kunde bräcka den mäktiga upplevelsen 2005.

Stämningen var förstås på topp. Bortsett från att jag satt på min snåla läktarplats och grämde mig över att inte få stå på golvet var det mesta frid och fröjd. Förutom en snubbe som köpt fel storlek på sin konsert-t-shirt.
När klockan var 20:59 embarkerade Coldplay scenen till ljudet av publikjublet.

Jag tänkte göra precis som en massa andra tidningar och pretentiöst recensera låt för låt. Varsågoda (siffran = betyg):

Life in technicolor: Bandet inleder med att stå bakom ett genomskinligt skynke och svänga lite till den här intrumentala biten. Därefter försvinner skynket och de brakar loss i:

Violett hil: Är öronbedövande och mäktig under Bucklands solo och under refrängtextraden "If you loooooove me, want you le-et me know/go". Annars förvånansvärt slapp och lite spretig. 3-

Clocks: Borde egentligen kommit före Violett Hill. Coldplay gungar igång på allvar och man har presenterat sig på allvar. 3+

In my place: Kan väl inte gå fel? Alla sjunger med och golvet skakar. Någonstans här förstår jag att setlisten mer eller mindre lär bli en kopia från onsdagens konsert. 4

Speed of sound: Enligt Nunstedt bättre än under onsdagen. Inget riktigt mästerverk, men håller stämningen kvar. Chris Martin tar i så att han nästan spränger ansiktet. 3

Cemeteries of London: En låt som jag egentligen aldrig fastnat för på nya skivan, men som verkligen tar ut sin rätt live. De pådrivande trummorna och allsången under "la, la, la, la, la, la, he-ey" gör det mäktigt. 4-

Chinese sleep chant: Känns lite som pausmusik. En låt som knappast kommer att spelas av Coldplay om fem år. 2

42: Första akten av låten är slapp. Mittenpartiet coolt. Hade jag varit Coldplay (tur att jag inte är det) hade jag spelat mer på den riviga biten. Lyckligtvis verkar publiken bry sig måttligt och stämningen är fortsatt hög. 3

Fix you: Som jag befarade väntar Coldplay inte med sitt huvudnummer, utan river av det mitt i smeten. Blir ändå en riktig höjdare och Chris Martins ljuva stämma dränks av min och alla andras "Lights will gu-u-u-u-uide you home, and ig-ni-i-i-i-ite your bones, and I will tryyyyyyyy, to fix you!" När låten byter karaktär och Bucklands gitarr brakar loss känns det alltid som om man är med i en ganska bra serie på trean. 5-

Strawberry swing: Neeej! I och för sig gillar jag albumversionen av Strawberry swing, men nu tar den verkligen kol på den magiska stämningen. Även om publiken vägrar visa det. 2

God put a smile upon your face: Bandet går ner på en av scenens bryggor och ställer sig tillsammans på en upplyst plätt. En spöklik God put a smile... går av stapeln och sedan förvandlas den till Talk efter ett tag. Inte jättemäktigt, men annorlunda och kul. 3+

Här försöker Chris Martin ensam vid pianot köra igång Amsterdam från andra skivan. Men Coldplaysångaren spelar fel och ger upp. Försöket att vara annorlunda jämfört med onsdagen går i stöpet. Hade kanske behövts för att på allvar infria bandets löfte tidigare under konserten om att vara bättre än dagen innan.

The hardest part (+postcards from far away): Ingen grämer sig över uteblivna låtar när en klaviaturversion av det här mästerstycket ljuder i Globen. Vacker och hjärtnypande. Jag blir påmind över hur dåligt jag spelar den låten när det är jag som sitter vid tangenterna. När Martin spelat The hardest part kör han vidare på vackra snutten Postcards from far away. 4+

Viva la vida: OJOJOJ! Egentligen tycker jag att Viva la vida är lite överskattad, men här får jag verkligen svar på tal. Det här något av det grymmaste jag sett spelas på en scen. Viva la vida överträffar självaste Fix you. Publiken skrålar med och Globen har börjat rulla. Det här är sjukt! 5

Lost!: Efter en sådan pjäs tycker man att det skulle kunna komma bättre låtar än Lost!. Men det funkar faktiskt. I alla fall nästan. Mastig. 3+

The Scientist: För oss som läst recensionerna var det bara en tidsfråga innan det här skulle hända. Hela bandet springer bak till ett ställe på nedre läktaren, precis under mig, och kör The Scientist akustiskt på gura. Den sköra balladen blir lika fantastisk som vanligt. 4

Death will never conquer: Will Champion tar ton i nya gratislåten Death will never conquer. Bra och käckt stycke, men det känns inte som något episkt direkt. Publiken klappar dock med och det känns lite som countryline med västar, boots och pickadulver. 3

Bandet tackar för sig. Alla väntar på extranumren.

Politik: Inte någon riktig godbit som studioversion, men när Kallspel plockar fram den live kan de välta vilken Rhodoskoloss som helst. Ljud- och ljusshow. 4-

Lovers in Japan: En av de riktigt glada överraskningarna. Japanska filmer rullas på den enorma skärmen bakom bandet och konfetti sprutar från taket. Alla instrumenten trycker får bröstkorgen att tryckas ihop. Bland kvällens bästa. 4+

Death and all his friends: Sitter mer eller mindre ihop med föregångaren. Känns som allmänt bra arenarock. 4-

Bandet går ut igen, men alla vet att det inte är slut. Äntligen kommer:

Yellow: Först går kvartetten ihop i en liten ring och kör taktiksnack. Jag funderar på om de tänker köra någon rockad, men så blir inte fallet. Martin gör ett jättesprång och när han landar sprakar den gula visan  iväg från instrumenten och frälser hela ett sammansmält Globen. Alla står. Det här är bra grejer. 5-

SAMMANFATTNING:
En show på alla sätt och vis. Jag misstänker att det var snäppet bättre än under onsdagen (lite för att Nunstedt antydde det). Men även om det är mäktigt, blir det snudd på bombastiskt och stryker lite väl mycket medhårs under vissa stunder. Ibland (inte ofta) kommer bandet även av sig något på instrumenten. Låtval går alltid att fundera på, men när låtar som Viva la vida trycker ner alla 14 000 personer i sina skor vet man att det är en upplevelse utöver det vanliga man har hamnat på. Och visst finns det gått om energi att plocka av från bandet.

BETYG: 4 (om än inte solklart)

-----------------------------------------------------------------------------

KONSERTENS...

...bästa: Viva la vida, Fix you, Lovers in Japan och Yellow. Det är gott om masterpieces.

...sämsta: Strawberry swing efter Fix you. Där hade det passat bättre med något annat. Även Violet hill en lite sämre än väntat. Chinese sleep chant ett mysterium.

...besvikelse: Jag räknar flera gånger om, men enda låten som kom från Parachutes var Yellow. Vad hände med Trouble och Don't panic? Slopa i alla fall några låtar från nya skivan. Ikväll körde de alla därifrån, utom en (Yes).

...diss: Efter konserten kom två unga herrar från Aftonbladet och intervjuade mig. Först tänkte jag banga, men så kom jag på hur jobbigt det är för mig själv när folk bangar då man ska göra enkäter och skit. De frågade vad jag gav för betyg till konserten. Jag ville verka lite intelligent och svårflörtad, så jag hävde ur mig:
"Kan man ge halva? Nähe, inte det, då får den tre. En stark trea.
"Kan du berätta kort vad du tyckte?"
"Jag tyckte att de blandade och gav. Det var bättre när jag såg dem för tre år sedan"
Blandade och gav?! Vilken normal människa använder det uttrycket om en konsert? När jag fått säga mitt frågade reportern vad jag hette, gjorde och hur gammal jag var.
"Hans Larson, med ett s, 22 år, journaliststuderande" svarade jag.
Efter en snabb titt i reporterns block såg jag att han bara skrev journalist, så jag påpekade igen:
"Journaliststuderande alltså"
Snerik som stod bredvid sköt dock in:
"Men han jobbar som journalist också, skriv det"
Jag kände mig lite som ett sånt där jobbigt objekt som jag själv brukar intervjua och som brukar tro att det är den själv som skriver artikeln: "Skriv inte det, men du måste skriva... blablalba". Well.
Efter min lilla diss fick jag lite dåligt samvete. Var det här verkligen ett helt betygsnäpp sämre än när jag såg Coldplay 2005? Jag gick hem och sov och drömde och Coldplay och vaknade med lite vånda. Gick och köpte Aftonbladet och såg att jag inte kommit med: Yeeeees. Då kan jag ägna mig åt att småhylla dem här istället. På grund av mitt dåliga samvete höjde jag betyget, som ni såg.

...citat: Chris Martin säger: "This is probably the tallest building we ever played in". Vilket iakttagande! Hade bara fattats ett "duuuuude".

...laser: den blå.

...move: Chris Martin igen. Fick för sig att spela full (såg det ut som) efter en låt. Nästan kul.

...varför: VARFÖR åt jag inget ordentligt innan konserten?

..,skämt: Jag lurade Anna, som stod på golvet, att de delade ut gratis biljetter till Åmåls stadsfest och sex popcorn i en plastmugg uppe hos oss på läktaren. Hon gick nästan på det.

...hunk: Basliraren Guy Berryman. Grymt snygg!

...boll: den stora i mitten.

...inte nu igen: Jag läste lite kommentarer på Larssons recension i Aftonbladet igår. Snälla! Folk blir verkligen uppretade när han inte ger betyget 5 till alla låtar. Till skillnad från dem så har han faktiskt varit på mer än tre konserter.

...tråkigaste konstaterande: Coldplay är hypade (i och för sig ingen nyhet). Det är synd. Men inte så konstigt.


Det var bra igår. Men det var bra 2005 också. Bättre, musikaliskt sett, då, men bättre showmässigt sett nu även om deras blinkande skärm 2005 kändes mer klassisk än bilden på Jeanne d'Arc igår. Men förnyelsen känns ändå som en bra grej. Men det var bättre fart på publiken i år, och när alla i Globen körar i Viva la vida är det svåruppnåeligt. Episkt, stort och väldigt.
Jag är hur som helst långt ifrån besviken. Coldplay håller sig verkligen kvar på toppen och det här är livemusik i Globen som den ska vara. Det är i stunder som de här som man tycker att världen är skön. Det är i stunder som de här som till och med magsäcken får gåshud. Det är i stunder som de här som man är glad att man älskar musik.


(ojojoj, vilken avslutning)

---

Dagens låt:

Coldplay - Yellow



Från i onsdags. Hoppas att den i någon mån tar ut sin rätt här.

---

Helg.
Allvarlig... Shit, vad långt jag skriver.

// Hans