Franz Ferdinand flaxade och Dylan dansade
Idag har jag haft en ganska motig dag, men nu mot eftermiddagen/kvällen har den börjat ta sig något.
Nog med klagande.
Nick "Mackan" McCarthy med sin gura.
Helgen har varit desto skönare.
I lördags var det dags för Franz Ferdinand på Cirkus med Anna, a.k.a. King Louie. Tyvärr blev det lite av en besvikelse och konserten kändes betydligt tradigare än den riktigt vassa jag upplevde på Debaser i höstas.
För det första känns Cirkus som lokal aningen för stort för fransarnas eget bästa. För det andra kändes det gång på gång som om bandet plattade till sin musik med allt för monoton rock. Att Walk away var bland de bättre låtarna berodde inte mest på att den var stämningsfull, utan mer på att den avvek mest från den övriga mängden. Energi fanns det gott om. Tråkigt och dåligt blev det aldrig, men den uppenbara bristen på variation gjorde att Franz Ferdinand mest töjde ut sin musik till en lång musikalisk rockföreläsning. Att man sedan spelade utdragna versioner av dussinlåtar som Outsiders och 40' som extranummer gjorde inte saken bättre. Då hade jag hellre hört Send him away, Eleanor put your boots on eller Katherine kiss me.
Hur som helst var det ändå värt pengarna, det ska sägas.
Bas-liraren Bob Hardy var som vanligt mör. Nästan roligare än hoppetossorna Alex Kapranos och Nick McCarthy. (Fast "Mackan" brukar köra en sorts höftsvängande dansbandsmove. Den är creddig)
Franz Ferdinand - Ulysses
Kändes väl i alla fall lite som ett lyft.
Jag är inte säker, men jag kan svära på att jag hört den här låten i två aningen olika versioner. I den ena kränger de till takten och sången hamnar lite bakom, och i den andra gör de inte det. Jag blir alltid lika överraskad, vilken av dem jag än hör.
"Mackan", Paul Thomson och Franz själv, hukandes.
Bob och hans hatt-crew.
I måndags var jag med Baba på Bob Dylan i Globen. När jag såg Dylan första gången för två år sedan satt jag på nästan sämsta tänkbara platser, men den här gången satt jag på rad 15 på parkett. Betydligt bättre.
Dylan hade hatt, sade "thank you" och gjorde dessutom ganska synliga danser. Alltså var konserten klart sevärd, för att vara Dylan.
Det blir alltid lite konstigt när man ser den gode legenden - han plockar ur ett av världens absolut mastigaste musikarkiv, men sedan många år tillbaka är han både timid och inåtvänd när han levererar.
Hur som helst blir han inte mycket bättre i tider som dessa. Låtvalet var väldigt bra och de tre första numrena var Rainy day woman, Lay lady lay och Tangled up in blue. Inte illa. Därefter följde ett antal låtar ur det nämnda mastiga arkivet och som vanligt spelades alla i någon sorts blues-, soul- eller rockabillyversion.
Bäst tyckte jag att Thunder on the mountain var. Eftersom den är åt rockabillyhållet redan i studioversion blev den inte alltför lidande av Bobs omstuvningsidéer. I övrigt gillade jag Stuck inside of mobile with the Memphis blues again och Rollin' and tumblin. Tydligen var One more cup of coffee bra också.
I övrigt på setlisten fanns: Like a rolling stone, Desolation row, Highway 61 revisited, All along the wathtower och några till.
Avslutningen Blowin' in the wind var en smula exklusiv. Men bara en smula.
Sedan kan jag för lite om Bobban så jag vet egentligen inte något. Om någonting.
Vad heter jag, by the way?
Bob Dylan - Thunder on the mountain
Skön och pådrivande. Man hör till och med vad han sjunger. Nästan.
Nästa gång ska vi snacka annat.
Men sammanfattning av dagens blogginlägg: Dylan verkade vara i bättre form än Franz Ferdinand. Kunde man inte tro.
Ha det fint tills dess.
// Hans O.
bravo!bra!bra! groove vet inte hur mycket dom vill ha dig.
Franz Ferdinand känns faktiskt lite halv-B live. Sen att musiken de framför ändå alltid är bra är ju en annan sak.
Vad tycker du förresten om deras senaste album?
Anna: Tack. Men jag vet inte hur seriöst det här kändes.
Winsnes: På Debaser var de verkligen inte B. Men deras medium är tyvärr inte så speciellt brett.
Deras senaste album tycker jag inte är dåligt, men sämst hittills. De gick ju ut med att de skulle experimentera ganska mycket, men om de nu ska göra det borde de kunna hitta på mer än att lägga till en synth. Enda låten som riktigt börjar likna något annat än deras klassiska rock är Lucid dreams, som nästan går åt technohållet. En ganska bra låtsamling, men definitivt inte något stort steg i utvecklingen.
Dock tycker jag att albumet fått oförtjänt mycket kritik och jag tycker att senaste albumet håller i princip samma klass som det förra. Första dock i en klass för sig.
Vad tycker du?
jösses va du springer på konserter! låter kalaskul iaf! allt bra i stockholm?
och nja..ja kände faktiskt inte av höjden så mycket. hade inga problem med andningen eller någonting! hur högt va ni när ni va iväg och klättrade? (vart va det ngt stans förresten?)
Ja, det är tipptopp i Sthlm. Återstår dock att se hur länge jag blir kvar. SÅ mycket konserter är det väl inte. Men man får ju passa på medan man är här.
Du hade inga problem? Inget illamående eller liknande? Då är du ett praktexemplar, de flesta brukar känna av höjd på 4000 meter. Men det kan ju bero på att du har vant dig lite vid liknande höjder under lång tid.
Jag var på drygt 5500 som mest. Nepal var det ju vi var i, det vet du. Klättrade gjorde vi inte, utan vi gick.
Min kompis Gonz blev så höjdsjuk att han fick vända. Det var på typ 4300 meter. Så du förstår att du har fallenhet för det här, Johanna!
Jag tycker egentligen precis som du. Att de går ut och skriver upp sig och säger att de ska göra någonting helt utom ramarna från vad de brukar göra, och så gör man det ändå väldigt simpelt för sig till slut och det låter mest som en trött uppföljare. Jag tycker på något sätt att Franz Ferdinand 2009 är vad Killers var 2008. Man vill så gärna förändra att man glömmer bort att fokusera tillräcklgit på melodierna. Och när man väl står där till slut så har det inte skett speciellt mycket förändring, inte heller har man några melodier att bära upp albumen med. Jag vet inte, jag kanske har fel, men för mig känns det så.
Gillade inte alls Franz senaste, alltså. Lucid Dreams tyckte jag bäst om, tillsammans med Ulysses. Det blev mest tralala över det hela.
"Vafan ska vi skriva nu?"
"Äh, jag vet inte, vi slänger in lite trall i några refränger så blir det bra"
Då ska jag ändå nämna att ju fullkomligt avgudar deras debut och även tycker uppföljaren är riktigt trevlig.
Alltså nej va. Publicerades inte min dinosaurielånga kommentar?
Jo, den kom ju med!
Lucid dreams är bra i fem minuter, men sen tröttnar iaf jag. Ulysses, Bite hard och Send him away funkar.
Låtar som No you girls, Turn it on och What she came for är trallvänliga men ändå svaga, om man ser till melodierna.
Ang. Killers är deras senaste album bland den största skit jag hört. Inte ens radioplågan Human tycker jag är bra. Okej, nu ska vi inte överdriva, men är man inte bättre än såhär förtjänar man inte den hype man har.
FF har jag dock högre förhoppningar om (inte minst på grund av Debaser-spelningen) och jag tror och hoppas att de kan ta sig i kragen och göra något spännande igen.
Killers senaste är fruktansvärd, jag håller helt och hållet med. Jag sågade den sönder och samman i senaste skoltidningsnumret. Många på skolan gillar dem. Jag kände mig stentuff, alternativ och "jag skiter i vad ni tycker, ni har fel"-aktig.
Kuylenstierna skriver för övrigt i den också, gästkrönikor. Det är en fantastisk tidning.
Jag var faktiskt inne och kikade häromdagen. Den såg riktigt vass ut - betydligt bättre än XLNT på vår tid. En enda person gjorde tidningen, typ.
Skoltidningar är kul.
Kyllen är kul.
Gästkrönikor är kul.
Hoppas du får en härlig dag :)
allt väl?
Jo, det knallar.
