Hansolof.blogg.se

Jag har börjat störa mig lite på allt snyggt språk. Jag har nämligen upptäckt en viss typ av faser som de flesta som skriver går igenom. Och nu har jag kommit på alla, inklusive mig, med dessa sattyg.
Följande text bör inte betraktas som någon tillrättavisning, utan snarare som en iakttagelse.
Jag är själv full av skit.

När folk blir tillräckligt begåvade för att använda mer än tio ord i en mening (de flesta brukar gå på gymnasiet då) uppstår något intressant. Allt man vill göra är att skriva krångligt. Meningarna ska vara så joxiga som möjligt och innehålla en massa tokiga ord som ingen egentligen använder,och syftet är att ingen egentligen ska förstå - inte ens man själv. Den här typen av ordkonstellation förefaller utan tvekan vara alltför intrikat och saknar i mångt och mycket substans då den tillämpas eller nyttjas i högre grad och gör på det sättet textstycket löjeväckande och utom allt intresse.
Om ovan nämnda symtom hänger med upp i högre åldrar kan man förvandlas till byråkrat. Och det vill ingen bli.

När man förstår att det krångliga språket egentligen inte tilltalar någon och att det inte fyller någon funktion (i annat än vetenskapliga rapporter) utvecklas språket åt det motsatta hållet.
Punktering.
Texten. Delas av. Med punkter. Många. Punkter.
Punktering är ett kul och väl inövat koncept, men passa er alla läsare för att använda er för mycket av detta. Att punktera på ett alltför utsvävande sätt är farligt. För även om texten blir väldigt dramatisk, är det lätt att man bromsar den för mycket.
Död. Åt. Överdriven. Punktering.


Där har ni dem. Se på de riktigt skillade journalisterna (jag hör inte dit). De punkterar titt som tätt. Men oftast inte mer än någon gång per text. Det de är bra på är att variera med både långa och korta meningar och dessutom krydda texten med fiffiga ord.
Det är vad jag kallar könsmognad.