Madeira
Jag fick lite dåligt samvete.
Jag flänger runt mycket i Sverige nu. Gör praktik på musiktidningen Groove i Göteborg (www.groove.se), eller GB-borg som jag ju kallar det, för tillfället. Just i detta nu sitter jag dock i min lägenhet i Flemington och har på MTV i bakgrunden. Hade nämligen en lejm "halvpraktikgenomgång" i fredags och var tvungen att åka upp hit.
Jag fick min första artikel publicerad på webben i fredags. När den låg uppe såg jag att jag hade upprepat mig i ingressen. Blev arg på mig själv och var tvungen att hetsäta knäckebröd.
Greggan (my old man) är världens kanske mest realistiska människa. Hans motto är "Titta och tänk", under vilket jag och min syster är uppfostrad. Bara en sådan sak.
Men mest av allt vill min pappa inte att man ska ha några förhoppningar om något, eller inte några onödiga/falska förhoppningar, som han förmodligen själv hade valt att uttrycka det.
Väldigt ofta säger han typ: "Du kanske inte ska räkna med att få lika mycket pengar från jobbet i år som du fick förra året"
Jag: "Varför inte? Det är väl inte omöjligt att jag får..."
"Kanske, men det är synd att hoppas. Jag vill inte att du ska bli besviken"
Såna grejer.
Samma sak är det när mina föräldrar planerar semester. De planerar alltid typ två år i förväg och man vet att om dom börjar planera, då ska det verkligen hända. Inga falska förhoppningar. Förra helgen var jag i Lysekil och då började dom snacka om att dom var sugna på att åka på familjesemester med sina "vuxna barn". Det var ju ett tag sedan.
Madeira vill de till.
"Inom vilken tidsrymd hade vi tänkt att detta skulle genomföras?" frågade mamma pappa.
"Tja... Två år?" sa pappa och skickade brev på posten.
Senare samma dag, när jag åkt till GB-borg, ringde han och sa typ:
"Hur lät det där med Madeira"
"Jo, det låter väl trevligt"
"Jag och mamma beställer nog biljetter. Kan du tänka dig att åka över denna julen?"
Jag fattar inte. Har mina föräldrar gått och blivit "spontana"? Funderar på om de kanske har någon ond plan med semestern.
En nice bild på det då:
Dagens låt:
Sonjagon - We are coming over tonight
Jag telefonade gitarristen i Sonjagon i veckan. Han var snäll.
Dagen innan lyssnade jag igenom deras skiva. Svingrym. På tok för bra för att folk ska missa det.
www.myspace.com/sonjagon
Hejdå
// Hansolof
Hur är praktiken då? Stressig, trevlig, farlig, fin? Jag vill veta mer om mitt drömjobb.
Din intervju var bra. Upprepningen var inte speciellt farligt. Uppstannandet höll i sig i ungefär en halv sekund innan man läste vidare. Skulle det handlat om över två sekunder, då hade vi kunnat snacka.
Jaså, det var så du menade, haha. Synd. Men skriv inte för min skulle hallå. Jag får dåligt samvete.
Tack före berömmet. Skrev ingressen lite hetsigt och därav upprepningen.
Tyvärr är det ju YTTERLIGARE en senare, men men... Jag får se det som en läxa.
Praktiken är ganska lejm faktiskt. Eller alltså, det är ganska så avslappnad stämning på redaktionen. Man springer ju aldrig iväg för på scoop direkt, utan man sitter och ringer lite på sin höjd. Men det är skön. En ganska jordnära och mänsklig redaktion.
viktigast frågan av alla här: är det där dina ben?
älskar låten xd
Nej, inte mina ben. Men en annans av manligt kön.
Låten äger.
Blir besviken nu när jag läser att vaderna i fråga inte är dina, de är ju trots allt berömda. Stenhård låt på tal om annat, batteristen tar i så det skriker.
Mina vrister är mest berömda.
Greggan har alltid varit speciell. En av de mest uppskattade föräldrarna i min bekantskapskrets, av mig. Ständiga upptåg. Ständiga tokerier. Alltid fyndiga klokheter.
Greg is great
Greggan is the shit?
Tokigheter har han alltid.
