Det är så sant
25 spänn
Jag kan stolt meddela att jag precis vunnit 25 spänn på Triss. "25 fucking spänn", som någon med mer extravagant ordförråd kanske hade uttryckt det. Jag köper typ aldrig trisslotter, utan jag fick den här på posten som tack för en enkätundersökning jag var med i. Men nu uppstår frågan:
Vad ska jag göra med pengarna?
Skänka? Spara? Spendera?
Flatland STHLM
Handlar om en skön dude som heter Jimmy och cyklar flatland.
Se den gärna!
Eftersom vi inte haft någon dagens låt idag så kan vi säga att det blir House of pain med Jump around, eftersom den låten är med lite på ett ställe i filmen.
Godnatt!
Stamvägen
Jag: "Hallå"
Mannen i andra ändan: "mummel, mummel" (jag hör inte riktigt vad han säger, för sladden sitter löst. Jag trycker in den)
Jag: "Ursäkta?"
Mannen: "Hej, skulle jag kunna få tala med den som har hand om hushållet"
Jag uppfattar inte det sista ordet, utan antar att han tror att han kommit till typ Ballingslöv, som de brukar tro. Så jag säger:
"Du har nog ringt fel"
Mannen: "Det tror jag inte. Jag skulle vilja tala med den som har hand om hushållet"
Jag: "Ja, det är jag det"
Mannen: "Ja, vad bra. Jag ringer från blablabla och jag undrar om ni skulle vilja halvera era elkostnader"
Jag: "Njae, det vill jag väl inte riktigt, för det är inte jag som betalar min el. Den ingår i hyran"
Mannen: "Nähe, är inte detta Stamvägen 1?"
Jag: "Näe, haha, det här är Röntgenvägen i Flemingsberg"
Mannen: "Jaha, då har jag nog ringt fel"
Jag. "Ha! Då ringde du visst fel i alla fall då. Höhö"
Mannen: "Mummel, mummel, mutter, mutter, sura, sura. Jag är otrevlig fastän jag har ringt fel. Ha det bra ditt as."
Den där sista meningen var väl inte riktigt sann, men han var iaf jättesur för att jag skämtade lite med honom. Tönt.
Jag ska ringa fel till honom och vara sur.
Dagens sked:
Han som ringde skedar gul snö
Snö
Fem man i sitcom
För övrigt var jag på kontaktpersonsintroduktionsdag idag. Jag mötte fem snubbar som jag gärna skulle sett i en realityserie eller sitcom. En av dem hade brun polo.
Asså, jag har verkligen inget kul att skriva idag. Men här kommer dagens låt istället:
Simon (and Garfunkel) - The Boxer
Paul Simon är i farten här på bloggen igen, men den här gången utan både Chevy Chase och Art Garfunkel. Paul Simon har en av de mest trivsamma röster jag vet, för övrigt.
Ikväll ska jag dricka glögg så det står härliga till.
// Hasse
Papper
Jag fick då idén att det hade varit lite tokigt om man körde den leken direkt i msn. Jag ventilerade tanken med Gonz och tvingade honom att köra en runda.
Jag räknade ner genom att första skicka iväg siffran 1 i ett meddelande, därefter siffran två och till sist siffran 3. Sedan var det dags för båda att så snabbt som möjligt skriva ner sten, sax eller påse och skicka.
"Hmmm", tänkte jag, "jag går ut hårt". Jag skrev sten.
Gonz gick ut ännu hårdare: papper.
(det var alltså inte så att han ville chocka. utan det var helt enkelt så att Gonz fick för sig att påse hette papper. Det var ju väldigt synd, för hade han tagit påse hade han vunnit. Och det är få som klår mig på sten, sax och påse, det vill jag lova)
Dagens sked:
Siffran fem skedar Kristin Kaspersen
Dagens låt:
Glasvegas - Geraldine
Just som jag för ett tag sedan förstod att Glasvegas var den nya hypen skyndade jag mig att köpa deras kritikerrosade debutalbum. Lite besviken blev jag. Det kändes liksom för mörkt och tråkigt, på något sätt samma tradiga känsla man får under klassiska, tråkiga rockballader. Men nu - några lyssningar senare - börjar det äntligen kännas som om Glasvegas kan vara något. Efter att Franz Ferdinand slutat spela i lördags drog discjockeyn igång just Geraldine i högtalarna och på något sätt var det en smula magiskt.
TV
// Hans O.
Ryan Babel
Han är mör, Karldavid.
Dessutom märkte vi att duon Marcus Berg - Markus Rosenberg spelade tillsammans på topp i andra halvlek. Hyfsat krångligt för alla ickesvenskar att hålla isär sådant. Sedan kom vi på vad roligt det hade varit om två spelare hette typ Wayne Rooney och Wayne Roserooney.
Tur att alla inte är svenskar.
Franz Ferdinand
Jo, just det jag var ju på Franz Ferdinand i lördags.
Det var grymt på alla sätt.
Rockigt.
Svårt att utse någon bästa låt. Det vore alldeles för lätt att säga typ Take me out, så jag säger Michael, eftersom den låtens refräng var klart bättre live än i studioversion.
Vi stod längst fram till höger, precis nedanför Robert Hardy, basisten. Han var den minst muntre på scenen och stod mest och spelade för sig själv, det var i alla fall vad det såg ut som. Jag föreställde mig att de övriga bandmedlemmarna strax innan konserten vädjade:
"Men snälla Bob, kan du inte lira så som vi vill nu?"
"NEJ! Jag kör mitt race så får ni hänga på bäst ni vill"
"Men, Robert, det är ju jättesvårt för oss att spela om du ska bestämma hur alla låtar ska gå"
"Nae. Ni spelar de låtar ni vill - jag spelar de låtar jag vill. Då är det på allas vilkor"
Dock tror jag inte att det riktigt att var så. Men det hade varit kul om det var så.
Lite bilder:
(Jag och Anna/Ståplats i Nybroviken har tagit bilderna. Förmodligen har Anna tagit alla, eftersom jag bara tilläts en fotosejour med hennes kamera. Men de är hur som helst fina)
Här är han, Robert "Bob" Hardy. Sa jag förresten att jag fick ögonkontakt med Bob? Det tror jag iaf att jag fick. Men det var lite läskigt, jag blev liksom lite överväldigad.
Och här är Nicholas McCarthy och Alex Kapranos. Fredrik Wikingson-look aliken McCarthy är min favorit, eftersom han bäst behärskar klaviaturen.
Och här har vi lite trädgårdsmästare,
Här är hela bandet samlat runt trumsetet. Känns lite som när man samlas runt lägerelden.
Vi stå-långt-framare fick high-fivea trummisen Paul Thomsons svettiga hand efter konserten, som jag nämnde i tidigare inlägg. Just som Anna hade gjort det drog hon av svettet mot sin kind. Groose.
Vet inte vad jag ska säga mer, men det var en sjukt bra konsert och Franz Ferdinand lämpar sig perfekt för en lokal av Debaser Medis storlek. Inga låtar var riktigt svaga och till och med de lite nyare låtarna fungerade nästan lika bra som de mer välkända. Personligen blev jag positivt överraskad av inledningsspåret Bite hard. Annars drog FF fram det mesta av arsenalen - Do you want to, Dark of the matinee, Walk away, Jacqueline, The Fallen och Outsiders för att nämna några. Det var väldigt lustigt att de hann med så mycket, för de höll bara på i knappt en och en halv timme.
Det fanns alltså plats för lite till.
Jag hade inte backat. För ni vet, ofta när man varit på konserter och banden lämnar scenen kan man känna "Ja, det är nog dags nu, ni har hållit på länge nog".
Nu kände jag dock: "Men vänta! Ni kan inte lämna oss nu! Inte såhär!"
Efter konserten kastades det ut trumpinnar och det delades ut plektrum, allt enligt regelboken. När bandet sedan hade gått ut gick en av vakterna upp på scenen och delade snabbt ut bandets datorskrivna setlistor. Jag fick tag på en.
Det är lite coolt. Långt ifrån lika coolt som att ha fått fatt i en trumpinne eller så, men ändå coolt. En uns av kändisnärhet. Någon i bandet har fömodligen haft det här pappret i handen och dessutom tittat en del på det. Dock inte använt det till själva musikskapandet.
En som däremot tyckte att det här A4-arket var skitcoolt var en utbytesstudent från Sao Paolo. Han ville prompt ta ett kort på pappret. Jag sa att han fick det, men då skulle jag få vara med på bilden. Det tog lite tid för honom att starta sin kamera och under tiden hann vi konstatera att konserten var "amazing". Man kan säga att vi blev lite kompisar.
Han var snäll
Dagens sked:
Gösta Knutsson skedar snören
Dagens låt:
Franz Ferdinand - Bite hard
Töntar som stod så långt ifrån scenen.
Over and out från chipshyllan.
// Jolly Bob
Senaste nytt
Dåliga nyheter:
- Arsenal loosade mot Aston Villa igår. Det fanns inga ursäkter, de var helt enkelt dåliga. Snor
- Jag är mör
- Jag somnade under Yrrol igår
- Jag har disk
- På torsdag ska jag göra en naturvetenskaplig intervju på engelska. Inte nog med det, utan därefter ska jag skriva den på samma språk
Goda nyheter:
- Någon från Lysekil som hette Krister/Christer Svensson vann förstapris på melodikrysset igår. Grymt
- I fredags fick jag reda på att min klasskompis Totta jobbar tillsammans med en viss Greta in de Betou, alltså tjejen som hade ett barnprogram när jag var mindre som hette typ Gretas show eller något. Det var hon och Anders Lundin och hennes pappa Lars in de Betou som gjorde någon sorts riggad frågesportsgrej. Jag känner alltså en som känner Greta. That's a-m-a-z-i-n-g
- Jag ska på bio idag
- Igår var det Franz Ferdinand. Sjukt bra! Vi stod längst fram vid staketet, lite till höger, och när konserten var slut fick jag äran att röra vid trummisen Paul Thomson. En annan anekdot om spelningen lär följa senare
Nu ska jag till Naturhistoriska.
Blindtest med Gamle G
Mina mobiler (eller "Alla dessa prylar") - en ganska lång krönika
Läste på text-tv idag att årets julklapp inte förmodas bli någon sak, utan istället en upplevelse - typ en resa, ett teaterbesök eller en massage.
Känns ju som en vettig grej - det skulle framförallt min farsa tycka.
"Vad ska man med alla prylar till? Folk har så mycket prylar" brukar han säga.
Jag håller med. Greggan häver ur sig mycket, men just den åsikten kan jag definitivt skriva under på.
Prylar är verkligen skit.
Har jag 100 000 köper jag knappast en ny, fin bil för det. Hellre då en gammal bil för 30 000, för att använda de övriga 70 pappen till en kul resa eller så.
Jag ska väl i och för sig inte säga så mycket själv, personligen köper jag sjukt mycket skivor. Men av någon anledning inbillar jag mig att det är mer vettigt än andra exempel. Värst av allt är det med mobiler, som kom på tal på väg till skolan imorse.
Jag märkte hur mina två grannar, Anna (hon som virkade sockarna) och Elza, pratade mobilförbrukning och jag gav mig in i diskussionen. (Vanligtvis brukar jag vara sur på väg till skolan, mest gå för mig själv och muttra, men nu var så inte fallet).
Anna är av helt samma uppfatttning som jag: mobiler har man tills de pajar, sedan är det dags att byta.
Elza tycker tvärtom: när man tröttnar på sin telefon, köper man en ny. 1,5 år med samma mobil är mer eller mindre max.
Min första mobil fick jag hösten i nian, då nästan alla andra hade mobil. Det var en Sony CMD J5, en sådan där platt, grå sak med en ganska stor antenn på. För övrigt var den ganska känd för sitt spel där man var en apa som kastade bananer. Jag spelade inte det spelet så ofta.
Jag hade den telefonen i 3,5 år. När jag til sist köpte en ny hade typ fyra knappar lossnar och telefonen var ihoptejpad. Om jag inte missminner mig kostade den telefonen 1000 spänn.
Hösten 2005 köpte jag en ny telefon, en Sony Ericsson K700i. Jag tror att jag betalade 3500 för den. Den höll i 2-2,5 år. I slutet kunde jag bara prata i headset i den. Det var hyfsat stökigt att behöva dra fram en sladd varje gång man skulle svara.
När den gick sönder lånade jag en Nokia 3310 av min granne. Där snackar vi kvalitetsmobil. Den håller verkligen alltid. Dock kände jag att jag kanske borde ha en egen telefon, så jag beställde en ny - den billigaste jag kunde hitta på nätet.
Det var en Motorola för 0,3 papp (300 spänn). Den var faktiskt skit. Simkortet hoppade ur och det gick inte att skriva å, ä och ö i sms:en. Den gick inte att använda.
Så i somras fick det bli en ny mobil, vilken jag fick i födelsedagspresent. Nu har jag en Sony Ericsson K310i. Den har allt jag behöver. Ringfunktion, sms, samt plats för ett fåtal mp3-låtar, vilket gör att jag just nu har Loosing my religion med R.E.M. som ringsignal, vilket ju är lite trevligt.
Den här mobilen tänker jag definitivt ha tills den pajar helt. Och då menar jag tills den inte går att använda längre.
Som sagt - alla dessa prylar. Jag tycker att det är okej att ha prylar, men någonstans går liksom gränsen.
För knappt ett år sedan var jag - som ni säkert vet - i Nepal och vandrade i Himalaya. Vad jag upplevde där går inte att jämföra med något annat.
Det var en helt otrolig resa och man lärde sig verkligen mycket - om vad som är viktigt i livet, om vänner och om människor.
Jag och min resekamrat Gonz lade totalt ut ungefär 35 000 spänn på den där resan, inkluderat alla kläder och annat. Men trots att det var så dyrt, kan jag inte tänka mig att jag kunde använt de pengarna till något bättre.
Om sisådär 25 år lär jag med entusiasm sitta och berätta för mina tonårsbarn om den där resan jag gjorde mellan 2007 och 2008, då jag vandrade i Himalaya, kom till 5550 meters höjd och med egna ögon såg Mount Everest.
Jag berättar nog inte lika entusiastiskt om den där ganska nya och fina Volvo V70:n, som jag köpte året efter för 100 000, och som jag sedan sålde 8 år senare. Faktum är jag kanske mer eller mindre slutat tänka på den bilen vid det laget - trots att den kostade 100 000.
I år fyller förresten min och min syrras gamla bubbla 35 år.
Och tro det eller ej - men den rullar faktiskt fortfarande runt på vägarna.
Dagens låt:
The Animals - Don't let me be misunderstood
En gång på gymnasiet spelade en klasskompis till mig The house of the rising sun högt på sin dator innan en lektion. Just då knallade läraren Christer Dahlqvist förbi. Vanligtvis brukar lärarna vara ganska skeptiska till att eleverna spelar musik så högt i korridoren, men Christer sa:
"Det är Animals..."
"Ja..."
"Det... det är bra"
Ikväll blir det nog lite bio.
// Hansolof
Mina nya sockar
Igår var jag nämligen hos min granne Anna (alltså inte Ståplats i Nybroviken-Anna, utan Granna, a.k.a. Sunkan) och skulle låna en pryl. I förbifarten insinuerade jag att jag behövde en virkad socka till, eftersom hon en gång skänkte mig en virkad socka som var för stor för henne och som därför tillföll mig. Tyvärr kommer man inte lång med en virkad socka. Högst till farstun. Just därför tyckte jag att det kunde vara bra med en till, eftersom den första var så fin.
Idag efter skolan hälsade hon att jag kunde komma bort till henne och få ett par sockar om jag ville.
"Jaha", tänkte jag. "Har hon massa sockar på lager eller?"
Men så var inte fallet, utan Sunkan hade igår satt sig och helt till min ära virkat två sprillans nya blåvita sockar. Och inte nog med det - hon hade även virkat in texterna "Hasse" och "Klant" på höger respektive vänster fot.
Snacka om personliga och fantastiska sockar!
Jag är - liksom gröten - rörd.
Dagens sked:
En lärka skedar Steve med Lloyden
Dagens låt:
Sly and the family stone - Dance to the music
Den här låten hamnar här av den enkla anledningen att jag för bara några timmar sedan hämtade ut en skiva med just Sly and the family stone ur min brevlåda. Nu ska det lyssnas!
Vet egentligen inte så mycket mer om bandet än att de var bland de första att mixa olika ursprung och kön i en enda blandning, samt att de var vägledande inom funk- och soul. Och det bör väl vara något positivt.
Asså, det är så himla svårt att skriva sådana här texter utan att låta pretentiös och besserwissrig... besserwissande... besserwissrad... besserwhiskas... om katten själv får välja.
Låten är i alla fall lång.
Ni skulle sett Arsenal igår. Ett gäng med typ 19 år i medelålder spelade bort Wigan på hemmaplan i ligacupen. Häftigt.
// Jolly Bob
Muslimen Kanouté
Konversationen såg ut enligt följande (med vissa ändringar):
Jolly Bob säger:
Kanouté, är han muslim eller?
karldavid säger:
tror jag inte
Jolly Bob säger:
Jojo
Jolly Bob säger:
Vad är det för religion har utövar då?
karldavid säger:
vad då då?
Jolly Bob säger:
Men snälla! Hur KAN man missa det. Han har ju för katten tejpat över Unibet-reklamen på Sevillas tröja
karldavid säger:
han är ju fransman som spelar för Mali
Jolly Bob säger:
so?
karldavid säger:
so på dig själv!
Jolly Bob säger:
(Källan till all kunskap, Wikipedia, säger:)
"Säsongen 2006/2007 fick han tillåtelse av Sevilla att spela med reklamfri tröja. Före dess hade han tejpat över reklam för ett spelbolag som fanns på tröjan med motiveringen "spelbolagen är ett verk av Satan som förstör människors liv". Kanouté är en mycket troende muslim och spel dobbel strider mot islams moraliska principer."
karldavid säger:
som om jag bryr mig!
Jolly Bob säger:
Jag hade rätt
Jolly Bob säger:
Gött
karldavid säger:
efterrätt: bajspudding!
Jolly Bob säger:
Va?
karldavid säger:
ää har inte tid att tjabba!
Som ni kanske förstår är det just bajspuddingen som är det komiska. Jag vet inte vad han fick det ifrån och han brukar inte vara i kiss- och bajsåldern.
För övrigt kan nämnas att våra konversationer inte brukar vara såhär hätska.
Dagens sked:
Bajspudding skedar en reseledare
(nu blir det lite väl mycket snusk här, det ska inte fortsätta)
Dagens låt:
Paul Simon och Chevy Chase - You can call me Al
Nej, den heter inte "Bodyguard" eller "If you'll be my bodyguard" eller något annat i den stilen. Den heter ju något så fyndigt som "You can call me Al".
Visst är Chevy Chase hyfsat busig här? Och lång!
Kalmar är förresten svenska mästare i fotboll. Grattis.
Det hade förstås varit roligare med Elfsborg, men har man en uns av småländskt påbrå måste man bli lite glad. Annars får man inga kräftor i sommar.
// Hansolof
UgglaRheborgUlvesson
Var med familjen på UgglaRheborgUlvesson idag. Det var kul. Ulvesson var bäst.
En av dansarna var lite snygg.
Fick förresten upp lite gamla prylar från Lysekil i och med familjens besök. Däribland min enhjuling, en Little Richard-lp och lite gamla vhs-filmer och en gammal vhs-spelare. Sjukt ballt! Men - vhs känns faktiskt sjukt mycket stenåldern och jag kan inte riktigt förstå den dag då jag blev extremt frustrerad av att filmformatet skulle bytas. Nog för att vhs är sjukt mycket nostalgi och så, men dvd är verkligen 16 gånger smidigare.
Dessutom fick jag bara in ljudet och inte bilden på vhs:en. Kände mig lite omanlig.
Dagens sked:
En hemlig dagbok skedar stora öltunnor
Dagens låt:
Nik Kershaw - The riddle
Slängde några ögon på Doobidoo igår och då var den här gamla godingen med på något hörn. Den hamnar förstås på bloggen tämligen omgående.
Nu ska jag trösta syrran som får stryk på Mario Kart hela tiden.
MEN först får jag förstås inte glömma att nämna dagens, veckans och kanske månadens gladaste nyhet: Arsenal - Manchester United 2-1.
Var på UgglaRheborgUlvesson-grejen medan matchen gick, men tydligen var hela spektaklet något i hästväg. Ska med hjälp av lite trådar och annat försöka få tag på matche på ett eller annat sätt.
Hur som helst: nu ser jag världen som en lite ljusare plats. En sådan med många glödlampor. Eller kanske lågenergilampor.
// Hasse
Dammvippor
Det är många som tycker att det är skittöntigt när jag går runt med dammvippa, men de saknar liksom belägg för sina argument.
"Vad är det för fel på dammvippor?" säger jag och dammar vidare.
Några fördelar med vippor (har börjat kalla min dammvippa för bara "Vippan". Tycker att vi kommit till den nivån)
- Man slipper skölja den
- Man kan bara ta fram den och börja damma direkt
- Den är lätt att rengöra genom att skaka ut genom fönstret
Länge leve vipporna!
Alla dessa fjärdedelsryssar
Över till avdelning "Hans retar sig på småsaker" Varsågoda!
Finns det något jag stör mig på så är det när folk påstår att de är typ "fjärdedelsryssar" för att deras farmor kommer ifrån Ryssland, eller att de är "halvtyskar" för att någon av deras föräldrar kommer därifrån. Ni vet hur det är. Om till exempel Estland kommer upp i ett samtal, så måste någon alltid säga "Jag är minsann fjärdedelsbalt, för min numera avlidna mormor var född där"
Okej jättekul för dig. Ja, lite kul är det ju faktiskt, men jag kan inte riktigt låta bli att tänka närmare på detta.
Flukta in detta exempel.
Föreställ dig att du har en farfar från Island och att du har en farmor från Danmark.
Under 40-talet träffades dessa två i Tyskland, där de bosatte sig och sedermera producerade vad som skulle bli din pappa. Din pappa är alltså tysk.
Samtidigt kommer din morfar från Norge, medan din mormor är från Finland (dina far- och morföräldrar kommer alltså från alla de nordiska länderna - utom Sverige). Under finska vinterkriget 1940 råkade din norska morfar träffa på din utsatta finska mormor och han hjälpte henne att fly till Ryssland (fråga mig inte varför). Där gifte de sig, fortplantade sig, varpå din mamma föddes.
Så. Vad är nu ditt ursprung?
Din farfar är från Island = du är fjärdedelsislänning
Din farmor är från Danmark = du är fjärdedelsdansk
Din morfar är från Norge = du är fjärdedelsnorsk
Din mormor är från Finland = du är fjärdedelsfinsk
Lägger vi ihop alla dessa fjärdedelar får vi fyra fjärdedelar, alltså en hel. Det betyder att det inte finns några delar kvar till dina föräldrars ursprung. Du är följdaktligen noll procent tysk och du är noll procent ryss. Lite konstigt, med tanke på att det är därifrån dina föräldrar kommer.
Allra konstigast är att även om du bortser från dina far- och morföräldrars ursprung och istället räknar dig som halvryss och halvtysk, så är du NOLL PROCENT SVENSK.
Du har alltså noll procent svenskt blod som flyter runt i dina ådror, trots att du är född och uppväxt i landet.
Asså, jag vet, det är intrikat och töntigt, men jag har lite rätt.
Och ni vet det.
En skön bild:
Det är ändå något med Flemington.
Dagens sked:
En mjölig deg skedar F dur
Dagens låt:
Damien Rice - The blower's daughter
I måndags frågade Gonz mig och Snerik om vi hade hört Damien Rice och framförallt om vi hade hört The Blower's daughter. Jag mobbade Gonz och sa typ:
"Mäh, IDIOT, klart vi haaaaaaaaar. Den låten är ju aaaaaasgammal"
Jag hade själv en ganska hård fling med den låten typ 2005 och redan då var den typ två år gammal. Alltså tänkte jag att alla borde ha hört den.
Hur som helst fick jag lite dåligt samvete för att jag drygat mig lite mot Gonkan, så jag försökte på ett naturligt sätt ta tillbaka det. För det är ju en bra låt. Och det är inte hans fel att han inte har hört den innan. Förlåt Gonkur.
Gunners ikväll.
// Hans O. Larson
På tal om min nya kurs...
Dagens sked:
Nachochips skedar Yksel Osmanovski
Dagens låt:
George Harrison - My sweet lord
George Harrisons mest kända låt, som förstås handlar om hare krishna-tron.
En gång träffade mitt exs pappa en av George Harrisons bästa polare i Bangladesh eller var det nu var. Känn på den!
Liverpool gjorde precis 1-1 på Atletico Madrid efter en - vad jag tycker - felaktigt dömd straff. Säga vad man vill, men Gerrards straffar är säkrare än Lysekil under dagtid.
Nu ska jag dega.
// Brasse
Cellens underbara värld
Men sen när vi började prata om bindningar och annan skit kom jag på varför jag hatade kemi i skolan.
Dagens sked:
En skattejämkning skedar Kaizers orchestra
Dagens låt:
The Righteous brothers - Unchained melody
En av de absolut finaste låtar jag vet, som jag dessutom tycker gör sig helt klart bäst i original. Min syster har förresten råkat lova att sjunga den här på sin kompis bröllop i juni. Det blir nog till att öva.
Salt
// Hasse
Ett bra Bond-skämtet
Jag har ett bra Bond-baserat skämt, som jag kommit på själv.
Såhär lyder det:
Någon säger: "Hans, du är stööörd"
Jag säger: "Shaken, not störd"
Det är kul. Det är ett kul skämt, säg inget annat.
Dock så brukar folk inte använda ordet störd så ofta, så jag har inte dragit skämtet speciellt många gånger. Synd.
För det är ett bra skämt.
Tentafri och lite ledsen
Aaaah, det känns sjukt tråkigt att Gunners förmodligen är borta från tätstriden. Men vad hade jag förväntat mig?
Okej, alla fotbollshatare (och därmed lite mindre värda) ni kan komma tillbaka nu.
Som sagt var jag ju på Håkan Hellström på Cirkus i onsdags. Riktigt bra konsert.
Med ett av sina bästa album hittills och en handfull högklassiga spelningar från tidigare i höst i ryggen fanns förstås alla förutsättningar för en grym konsert. Håkan bråkan var i högform och sprattlade på bra som vanligt. Med den glädje och energi som finns förpackat i det benranglet går det nästan inte att misslyckas. Ett bra exempel på det är Kom igen Lena som kom mot slutet. Under inledningen av låten var jag hyfsat besviken på att en så bra låt inte kunde bli bättre, men när bandet till sist våldfört sig på sin sista gitarrsträng och bankat skiten ur varje hängpuka satt jag likförbaskat och tänkte: "Oj, vad var det där?"
Det var helt enkelt en sådan där spelning då det känns som om allt i världen bara går rätt. Extra kul var det dessutom att Eldkvarns-Plura kom upp och körde Gatan fram. Kungligt. Och när Håkan bara öser ur sig ännu mer kärlek efter det blir det bara bättre. Två omgångar med extranummer, och bland dem fanns sagolika versioner av Det är så jag säger det och Vi två, 17 år. Någonstans i den vevan var jag farligt nära på att börja grina.
Det fanns många godbitar. Personligen tyckte jag bortsett från ovan nämnda speciellt om Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och Minnen från aprilhimlen. Men allvarligt talat var det inte mycket som inte funkade en kväll som denna. Som grädde på moset spanade jag och Kråkan in Moneybrother och The Hives-Pelle strax nedanför våra platser. Därför kan det ha kommit någon mindre bra låt under den tid då jag var som mest uppspelt över att vi var så nära två kändisar. Restriktion för det.
Efter konserten traskade jag och Kråkan hem. Vi gick hela vägen från Cirkus på Djurgården till centralen och vädret var sådär höstigt härlig och lugnt. Hade det inte varit för att jag var lite kissnödig så hade kvällen varit perfekt.
Jag kunde inte riktigt sitta still.
Nu ska jag berätta en sjuk skröna från inatt. Jag och Kråkan kom hem sent efter att ha varit på tentagalej hos En blå banan (hon heter så). Klockan fyra somnar jag med kläderna på. Tre timmar senare ringer mitt radioalarm, så jag stövlar upp för att stänga radion (som för övrigt spelar jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din). Just som jag stängt av känner jag något konstigt INNANFÖR mina kalsonger, på baksidan. Jag gräver lite och drar upp en tom förpackning Gorby's pirog (original).
Han är tokig den där Kråkan, för det var han applicerade förpackningen där medan jag sov.
Dagens sked:
En tjock ninja skedar en skogsbrand
(Funderar på att sluta med skedarna lite och istället börja med "djur i kläder". Då kan man till exempel ha valar i jeans. Men å andra sidan är det förmodligen den bästa kombinationen av alla, och det vore synd att nå kulmen direkt)
Dagens låt:
Keane - This is the last time
Just nu, i skrivande stund, spelar albumaktuella Keane på Annexet (såvida inte något jönsigt förband gör sig påminda). Var egentligen sugen på att dra dit, men är man fattig och så kan man inte maxa med konserter flera gånger i veckan. Nä, någon ordning får det vara.
Såg förresten en kul detalj om Keane på ticnet:
"Året är 1997-Efter en konsert med sitt band The Lotus Eaters blir pianisten Tim Rice-Oxley tillfrågad av en okänd herre vid namn Chris Martin om han är intresserad av att bli medlem i Martins nystartade band.- Bandet heter..eh Coldplay, sa Martin blygt. Men smart nog tackade den lovande pianisten nej. Ett par måndader senare anländer en ung man vid namn Tom Chaplin till The Lotus Eaters. Chaplin tar över rollen som sångare och dagen efter heter bandet Keane."
Skönt att få skriva av sig lite.
För övrigt var det väldigt många som läste bloggen i torsdags. Synd för dem att jag itne skrivit något. Förlåt.
Nu ska jag köpa Dr. Pepper.
// Hansolof
