SM-final
Sådär ja. Då var HV71 klara för sin andra raka SM-final. Igår slog de ut ett tappert kämpande Frölunda efter 4-2 i matcher.
Jag tror inte ni förstår hur skönt det är - hemma i Lysekil håller ungefär 80 procent på Frölunda. Jag känner nog fyra personer bortsett från mig som håller på HV. Det är alltså oerhört skönt att de frireligiösa bönderna från höglandstrakten får ordna en sorti åt hamnarbetande kommunister från Götet.
I finalen väntar Färjestad, och det kan förstås bli hur tufft som helst.
Men att slå ut Frölunda i semin ser jag som en godkänd säsong, hur den än slutar.
En liten gåta:
"Vad kallas det när Färjestad spelar övningsmatcher på sina träningar?"
Svar:
Dansbandskamp
Ha. Ha. Ha.
Nu ska jag diska
Jag tror inte ni förstår hur skönt det är - hemma i Lysekil håller ungefär 80 procent på Frölunda. Jag känner nog fyra personer bortsett från mig som håller på HV. Det är alltså oerhört skönt att de frireligiösa bönderna från höglandstrakten får ordna en sorti åt hamnarbetande kommunister från Götet.
I finalen väntar Färjestad, och det kan förstås bli hur tufft som helst.
Men att slå ut Frölunda i semin ser jag som en godkänd säsong, hur den än slutar.
En liten gåta:
"Vad kallas det när Färjestad spelar övningsmatcher på sina träningar?"
Svar:
Dansbandskamp
Ha. Ha. Ha.
Nu ska jag diska
My left foot
Jan Kask comebackar
Har ni hört Mystery med Lake heartbeat?
Det har jag, flera gånger på radio under den sista tiden.
Idag när jag surfade runt på dn.se satte jag i princip kaffet i halsen. Jag halkade nämligen in på en artikel där man kunde läsa om "Kasks comeback".
Jag vet inte riktigt om ni känner till Jan "Janne" Kask, men han var hur som haver sångare i 90-talsbandet Brainpool. När jag var 9 år upplevde jag Brainpool och deras kulmen i och med skivan Painkiller.
Min syster hade spelat av skivan på ett kassettband som vi brukade lyssna på i bilen och allt kändes så episkt.
Jag blev ultrafrälst.
Min första riktigt magiska popupplevelse.
Det här var något som jag kunde identifiera mig med, hur konstigt det än kan kännas om man är 9 år. Det här var liksom bortsom Ace of base och Whigfield, som var poppis på den tiden.
Brainpool hämtade inspiration direkt från britpopen och lät som både Oasis och Suede. Det var muntert, tunt och vemodigt på en gång. Av någon anledning gillade jag det.
Och jag funderar på riktigt över om jag någonsin hade blivit så kär i band som Oasis, Suede och Blurom det inte vore för just Brainpool.
Jan Kask som var sångare i Brainpool ÄR Lake heartbeat. Mer än jag visste.
37-åriga Kask läser numera till läkare i Uppsala, men har bestämt sig för att göra en liten solosatsning.
Läs hela artikeln HÄR!
Det har jag, flera gånger på radio under den sista tiden.
Idag när jag surfade runt på dn.se satte jag i princip kaffet i halsen. Jag halkade nämligen in på en artikel där man kunde läsa om "Kasks comeback".
Jag vet inte riktigt om ni känner till Jan "Janne" Kask, men han var hur som haver sångare i 90-talsbandet Brainpool. När jag var 9 år upplevde jag Brainpool och deras kulmen i och med skivan Painkiller.
Min syster hade spelat av skivan på ett kassettband som vi brukade lyssna på i bilen och allt kändes så episkt.
Jag blev ultrafrälst.
Min första riktigt magiska popupplevelse.
Det här var något som jag kunde identifiera mig med, hur konstigt det än kan kännas om man är 9 år. Det här var liksom bortsom Ace of base och Whigfield, som var poppis på den tiden.
Brainpool hämtade inspiration direkt från britpopen och lät som både Oasis och Suede. Det var muntert, tunt och vemodigt på en gång. Av någon anledning gillade jag det.
Och jag funderar på riktigt över om jag någonsin hade blivit så kär i band som Oasis, Suede och Blurom det inte vore för just Brainpool.
Jan Kask som var sångare i Brainpool ÄR Lake heartbeat. Mer än jag visste.
37-åriga Kask läser numera till läkare i Uppsala, men har bestämt sig för att göra en liten solosatsning.
Läs hela artikeln HÄR!
Franz Ferdinand flaxade och Dylan dansade
Hej på er.
Idag har jag haft en ganska motig dag, men nu mot eftermiddagen/kvällen har den börjat ta sig något.
Nog med klagande.
Nick "Mackan" McCarthy med sin gura.
Helgen har varit desto skönare.
I lördags var det dags för Franz Ferdinand på Cirkus med Anna, a.k.a. King Louie. Tyvärr blev det lite av en besvikelse och konserten kändes betydligt tradigare än den riktigt vassa jag upplevde på Debaser i höstas.
För det första känns Cirkus som lokal aningen för stort för fransarnas eget bästa. För det andra kändes det gång på gång som om bandet plattade till sin musik med allt för monoton rock. Att Walk away var bland de bättre låtarna berodde inte mest på att den var stämningsfull, utan mer på att den avvek mest från den övriga mängden. Energi fanns det gott om. Tråkigt och dåligt blev det aldrig, men den uppenbara bristen på variation gjorde att Franz Ferdinand mest töjde ut sin musik till en lång musikalisk rockföreläsning. Att man sedan spelade utdragna versioner av dussinlåtar som Outsiders och 40' som extranummer gjorde inte saken bättre. Då hade jag hellre hört Send him away, Eleanor put your boots on eller Katherine kiss me.
Hur som helst var det ändå värt pengarna, det ska sägas.
Bas-liraren Bob Hardy var som vanligt mör. Nästan roligare än hoppetossorna Alex Kapranos och Nick McCarthy. (Fast "Mackan" brukar köra en sorts höftsvängande dansbandsmove. Den är creddig)
Franz Ferdinand - Ulysses
Kändes väl i alla fall lite som ett lyft.
Jag är inte säker, men jag kan svära på att jag hört den här låten i två aningen olika versioner. I den ena kränger de till takten och sången hamnar lite bakom, och i den andra gör de inte det. Jag blir alltid lika överraskad, vilken av dem jag än hör.
"Mackan", Paul Thomson och Franz själv, hukandes.
Bob och hans hatt-crew.
I måndags var jag med Baba på Bob Dylan i Globen. När jag såg Dylan första gången för två år sedan satt jag på nästan sämsta tänkbara platser, men den här gången satt jag på rad 15 på parkett. Betydligt bättre.
Dylan hade hatt, sade "thank you" och gjorde dessutom ganska synliga danser. Alltså var konserten klart sevärd, för att vara Dylan.
Det blir alltid lite konstigt när man ser den gode legenden - han plockar ur ett av världens absolut mastigaste musikarkiv, men sedan många år tillbaka är han både timid och inåtvänd när han levererar.
Hur som helst blir han inte mycket bättre i tider som dessa. Låtvalet var väldigt bra och de tre första numrena var Rainy day woman, Lay lady lay och Tangled up in blue. Inte illa. Därefter följde ett antal låtar ur det nämnda mastiga arkivet och som vanligt spelades alla i någon sorts blues-, soul- eller rockabillyversion.
Bäst tyckte jag att Thunder on the mountain var. Eftersom den är åt rockabillyhållet redan i studioversion blev den inte alltför lidande av Bobs omstuvningsidéer. I övrigt gillade jag Stuck inside of mobile with the Memphis blues again och Rollin' and tumblin. Tydligen var One more cup of coffee bra också.
I övrigt på setlisten fanns: Like a rolling stone, Desolation row, Highway 61 revisited, All along the wathtower och några till.
Avslutningen Blowin' in the wind var en smula exklusiv. Men bara en smula.
Sedan kan jag för lite om Bobban så jag vet egentligen inte något. Om någonting.
Vad heter jag, by the way?
Bob Dylan - Thunder on the mountain
Skön och pådrivande. Man hör till och med vad han sjunger. Nästan.
Nästa gång ska vi snacka annat.
Men sammanfattning av dagens blogginlägg: Dylan verkade vara i bättre form än Franz Ferdinand. Kunde man inte tro.
Ha det fint tills dess.
// Hans O.
Idag har jag haft en ganska motig dag, men nu mot eftermiddagen/kvällen har den börjat ta sig något.
Nog med klagande.
Nick "Mackan" McCarthy med sin gura.
Helgen har varit desto skönare.
I lördags var det dags för Franz Ferdinand på Cirkus med Anna, a.k.a. King Louie. Tyvärr blev det lite av en besvikelse och konserten kändes betydligt tradigare än den riktigt vassa jag upplevde på Debaser i höstas.
För det första känns Cirkus som lokal aningen för stort för fransarnas eget bästa. För det andra kändes det gång på gång som om bandet plattade till sin musik med allt för monoton rock. Att Walk away var bland de bättre låtarna berodde inte mest på att den var stämningsfull, utan mer på att den avvek mest från den övriga mängden. Energi fanns det gott om. Tråkigt och dåligt blev det aldrig, men den uppenbara bristen på variation gjorde att Franz Ferdinand mest töjde ut sin musik till en lång musikalisk rockföreläsning. Att man sedan spelade utdragna versioner av dussinlåtar som Outsiders och 40' som extranummer gjorde inte saken bättre. Då hade jag hellre hört Send him away, Eleanor put your boots on eller Katherine kiss me.
Hur som helst var det ändå värt pengarna, det ska sägas.
Bas-liraren Bob Hardy var som vanligt mör. Nästan roligare än hoppetossorna Alex Kapranos och Nick McCarthy. (Fast "Mackan" brukar köra en sorts höftsvängande dansbandsmove. Den är creddig)
Franz Ferdinand - Ulysses
Kändes väl i alla fall lite som ett lyft.
Jag är inte säker, men jag kan svära på att jag hört den här låten i två aningen olika versioner. I den ena kränger de till takten och sången hamnar lite bakom, och i den andra gör de inte det. Jag blir alltid lika överraskad, vilken av dem jag än hör.
"Mackan", Paul Thomson och Franz själv, hukandes.
Bob och hans hatt-crew.
I måndags var jag med Baba på Bob Dylan i Globen. När jag såg Dylan första gången för två år sedan satt jag på nästan sämsta tänkbara platser, men den här gången satt jag på rad 15 på parkett. Betydligt bättre.
Dylan hade hatt, sade "thank you" och gjorde dessutom ganska synliga danser. Alltså var konserten klart sevärd, för att vara Dylan.
Det blir alltid lite konstigt när man ser den gode legenden - han plockar ur ett av världens absolut mastigaste musikarkiv, men sedan många år tillbaka är han både timid och inåtvänd när han levererar.
Hur som helst blir han inte mycket bättre i tider som dessa. Låtvalet var väldigt bra och de tre första numrena var Rainy day woman, Lay lady lay och Tangled up in blue. Inte illa. Därefter följde ett antal låtar ur det nämnda mastiga arkivet och som vanligt spelades alla i någon sorts blues-, soul- eller rockabillyversion.
Bäst tyckte jag att Thunder on the mountain var. Eftersom den är åt rockabillyhållet redan i studioversion blev den inte alltför lidande av Bobs omstuvningsidéer. I övrigt gillade jag Stuck inside of mobile with the Memphis blues again och Rollin' and tumblin. Tydligen var One more cup of coffee bra också.
I övrigt på setlisten fanns: Like a rolling stone, Desolation row, Highway 61 revisited, All along the wathtower och några till.
Avslutningen Blowin' in the wind var en smula exklusiv. Men bara en smula.
Sedan kan jag för lite om Bobban så jag vet egentligen inte något. Om någonting.
Vad heter jag, by the way?
Bob Dylan - Thunder on the mountain
Skön och pådrivande. Man hör till och med vad han sjunger. Nästan.
Nästa gång ska vi snacka annat.
Men sammanfattning av dagens blogginlägg: Dylan verkade vara i bättre form än Franz Ferdinand. Kunde man inte tro.
Ha det fint tills dess.
// Hans O.
Skarpa klor
Hallå på er.
Jag har hittat på mycket tokigheter på sistone. Därför har jag inte kunnat skriva så mycket. Sedan beror det också på att jag nog ska lägga ner snart.
Det beror också på att jag friade idag. Till en liten kostrågivare. Hon sa "Ja, ja, ja"
Nu vet ni.
Hörs senare!
(Då ska vi snacka lite Bob)
Jag har hittat på mycket tokigheter på sistone. Därför har jag inte kunnat skriva så mycket. Sedan beror det också på att jag nog ska lägga ner snart.
Det beror också på att jag friade idag. Till en liten kostrågivare. Hon sa "Ja, ja, ja"
Nu vet ni.
Hörs senare!
(Då ska vi snacka lite Bob)
Stand up är lejm
Var på stand up med bland andra Jonas Helgesson igår. Jag har aldrig riktigt gillat stand up, så mina förväntningar var inte så höga. Helt ärligt blev jag inte så positivt överraskad när jag kom dit heller. Stand up är, som jag ser det, ett ganska dåligt och enkelspårigt sätt att uttrycka skämt på.
Jonas Helgesson var roligast tillsammans med en snubbe från Södertörn, faktiskt. Övriga, utan undantag, drog plumpa sexskämt och förtjänade max två skrattsalvor.
Jag skulle ha intervjuat Jonas i tisdags, men vi bytte dag och bestämde ikväll istället. För några timmar sedan ringde han dock in sig som sjuk och nu blir intervjun (förhoppningsvis) av imorgon förmiddag.
I detta nu sitter jag och surfar runt för att få lite bakgrundsinfo till intervjun. Hamnade på den kristna sajten dagen.se där Jonas Helgesson blivit intervjuad. När jag ändå var inne på dagen (dagen.se alltså) tittade jag runt lite ytterligare och såg ett väldigt kul blogginlägg. Helt klart läsvärt. Klicka HÄR!
(Ni som inte gillar att konfronteras med livets stora frågor behöver inte vara rädda, det handlar inte om det. Kusten är klar!)
Idag fyller allas vår Snerik Lindeberg år. 26 blir han. Tänk om han hade vetat det för drygt två år sedan när han på msn hette: "Gammelgäddan - Snart 24".
Tänk om han då kunde veta att han skulle bli ännu äldre.
26 år.
Det är mer än 25.
Mer än 22,75 också (så gammal som jag är).
Baba kommer hit på söndag. Vi ska på Bob Dylan på måndag. Vad vi dock inte visste när vi bokade in konserten var att HV71 och Frölunda ska spela SM-semifinal i ishockey samma dag.
Baba håller stenhårt på Frölunda. Det kan bli en del motsättningar där, på måndag, mellan mig och Baba.
Jag hatar honom.
Jonas Helgesson var roligast tillsammans med en snubbe från Södertörn, faktiskt. Övriga, utan undantag, drog plumpa sexskämt och förtjänade max två skrattsalvor.
Jag skulle ha intervjuat Jonas i tisdags, men vi bytte dag och bestämde ikväll istället. För några timmar sedan ringde han dock in sig som sjuk och nu blir intervjun (förhoppningsvis) av imorgon förmiddag.
I detta nu sitter jag och surfar runt för att få lite bakgrundsinfo till intervjun. Hamnade på den kristna sajten dagen.se där Jonas Helgesson blivit intervjuad. När jag ändå var inne på dagen (dagen.se alltså) tittade jag runt lite ytterligare och såg ett väldigt kul blogginlägg. Helt klart läsvärt. Klicka HÄR!
(Ni som inte gillar att konfronteras med livets stora frågor behöver inte vara rädda, det handlar inte om det. Kusten är klar!)
Idag fyller allas vår Snerik Lindeberg år. 26 blir han. Tänk om han hade vetat det för drygt två år sedan när han på msn hette: "Gammelgäddan - Snart 24".
Tänk om han då kunde veta att han skulle bli ännu äldre.
26 år.
Det är mer än 25.
Mer än 22,75 också (så gammal som jag är).
Baba kommer hit på söndag. Vi ska på Bob Dylan på måndag. Vad vi dock inte visste när vi bokade in konserten var att HV71 och Frölunda ska spela SM-semifinal i ishockey samma dag.
Baba håller stenhårt på Frölunda. Det kan bli en del motsättningar där, på måndag, mellan mig och Baba.
Jag hatar honom.
Otrevliga intervjupersoner
Jag sitter här och surar lite. Ringde precis en läkare på KI och han var helt enkelt ganska kort i tonen.
Jag har ju faktiskt haft lite kontakt med offentliga personer under min korta yrkesbana och här tänkte jag redogöra lite för hur jag blivit mottagen.
Först fem trevliga:
Salem al Fakir - Jag och min kollega "Billy" Joel tog oss en kort pratstund efter att han spelat i Lysekil. Pratig, tillmötesgående och allmänt trevlig.
Annika Norlin - Ovan nämnda duo pratade även med henne efter konserten i Lysekil Avspänd, odivig och varm.
Sebastian Larsson - Fotbollsspelare som börjat nötas in i landslaget. Eftersom hans mamma är från Brastad brukar han semestra utanför Lysekil, varför jag vid två tillfällen har fått intervjua denne Birmingham-spelare. Första gången var 2006. Då var han relativt okänd. Andra gången var i år. Då hade han brejkat och de flesta fotbollsintresserade vet vem han är. Trots genomslaget var han precis samma jordnära person båda gångerna.
Ingvar Oldsberg - Är konferencier för veterantennisen i Lysekil varje år. Är en skön snubbe helt enkelt.
Magnus "Gusten" Gustafsson - Gusten är Gusten. Men trevlig är han definitivt och jag har både träffat honom live och dessutom telefonat honom. Snäll.
Det var några av de trevliga.
Man stöter inte på så många otrevliga människor faktiskt, men ibland dyker de upp som gubben i lådan och gör livet surt för en.
En av de allra värsta var en gammal tränare i Blåvitt. Jag vill inte nämna några namn, men om jag säger att han var från ett visst grannland i väst så vet ni vem jag menar om ni känner till honom. IFK hade spelat träningsmatch mot Örgryte på Gullmarsvallen i Lysekil. IFK:s tränare, vi kan kalla honom Ole, var under matchen uppenbart frustrerad och skrek bland annat "f*tta" samtidigt som han sparkade på några vattenflaskor.
Jag vill minnas att IFK vann matchen med 2-1 till slut (rätta mig om jag har fel).
Efter matchen greppade jag tag i Ole.
Konversationen i ett ungefär:
"Hej, Hans Larson från lokaltidningen Lysekilsposten. Får jag ställa några frågor"
"Ja"
"Vad tycker du om spelet?"
"Na, bryr mig inte. Det är bara en träningsmatch, spelar ingen roll"
"Nähe. Vem tycker du var bäst i Blåvitt då"
"Vem tycker du?"
Uppenbarligen ljög han. Eller så utropade han det kvinnliga könsorganets namn och sparkade flaskor eftersom han glömt sin tvättid.
Vad vet jag.
Där ser ni, alla kändisar. Är man inte snäll mot lokaltidningsjournalister blir man grillad här på Hansolof.blogg.se.
Jag har ju faktiskt haft lite kontakt med offentliga personer under min korta yrkesbana och här tänkte jag redogöra lite för hur jag blivit mottagen.
Först fem trevliga:
Salem al Fakir - Jag och min kollega "Billy" Joel tog oss en kort pratstund efter att han spelat i Lysekil. Pratig, tillmötesgående och allmänt trevlig.
Annika Norlin - Ovan nämnda duo pratade även med henne efter konserten i Lysekil Avspänd, odivig och varm.
Sebastian Larsson - Fotbollsspelare som börjat nötas in i landslaget. Eftersom hans mamma är från Brastad brukar han semestra utanför Lysekil, varför jag vid två tillfällen har fått intervjua denne Birmingham-spelare. Första gången var 2006. Då var han relativt okänd. Andra gången var i år. Då hade han brejkat och de flesta fotbollsintresserade vet vem han är. Trots genomslaget var han precis samma jordnära person båda gångerna.
Ingvar Oldsberg - Är konferencier för veterantennisen i Lysekil varje år. Är en skön snubbe helt enkelt.
Magnus "Gusten" Gustafsson - Gusten är Gusten. Men trevlig är han definitivt och jag har både träffat honom live och dessutom telefonat honom. Snäll.
Det var några av de trevliga.
Man stöter inte på så många otrevliga människor faktiskt, men ibland dyker de upp som gubben i lådan och gör livet surt för en.
En av de allra värsta var en gammal tränare i Blåvitt. Jag vill inte nämna några namn, men om jag säger att han var från ett visst grannland i väst så vet ni vem jag menar om ni känner till honom. IFK hade spelat träningsmatch mot Örgryte på Gullmarsvallen i Lysekil. IFK:s tränare, vi kan kalla honom Ole, var under matchen uppenbart frustrerad och skrek bland annat "f*tta" samtidigt som han sparkade på några vattenflaskor.
Jag vill minnas att IFK vann matchen med 2-1 till slut (rätta mig om jag har fel).
Efter matchen greppade jag tag i Ole.
Konversationen i ett ungefär:
"Hej, Hans Larson från lokaltidningen Lysekilsposten. Får jag ställa några frågor"
"Ja"
"Vad tycker du om spelet?"
"Na, bryr mig inte. Det är bara en träningsmatch, spelar ingen roll"
"Nähe. Vem tycker du var bäst i Blåvitt då"
"Vem tycker du?"
Uppenbarligen ljög han. Eller så utropade han det kvinnliga könsorganets namn och sparkade flaskor eftersom han glömt sin tvättid.
Vad vet jag.
Där ser ni, alla kändisar. Är man inte snäll mot lokaltidningsjournalister blir man grillad här på Hansolof.blogg.se.
Slutspelsskägg 2
Har fått önskemål om att lägga upp en bild på mitt slutspelsskägg. Här har ni det, tillsammans med min partylugg.
Slutspelsskägg
Precis som tidigare år odlar jag slutspelsskägg så länge HV71 är kvar i slutspelet.
Idag krånglade man sig vidare efter en riktig rysarserie mot Timrå och därmed låter jag rakapparaten vara. Ni skulle se mig - mitt skägg är mer vildvuxet än Babylons hängande trädgårdar.
Men så är det i slutspelstider som dessa.
Idag krånglade man sig vidare efter en riktig rysarserie mot Timrå och därmed låter jag rakapparaten vara. Ni skulle se mig - mitt skägg är mer vildvuxet än Babylons hängande trädgårdar.
Men så är det i slutspelstider som dessa.
Jag vill vara grek
När jag går hem från pendeln här i Flempan går jag förbi en restaurang där det ofta är fest på kvällarna. Häromdagen när jag gick förbi var det full ståhej och jag antar att det var någon typ av fest för ett grekiskt bröllop.
Det dansades sådär grekiskt som bara greker kan och musikvolymen var hög.
Jag ville vara med. I just det ögonblicket slog det mig att våra svenska bröllopspartaj för det mesta står sig slätt jämfört med grekernas.
Se bara på detta.
Fast det var faktiskt bättre musik och fler folk som dansade.
Min granne är ju grek... Kanske skulle snacka med honom om hur han blir det. Å andra sidan har han ett ganska konstigt namn, vilket jag ännu inte lärt mig (varpå jag alltid kallar honom "Greken" när vi möts).
Hmmm, kanske ska nöja mig med "Hans O. Grek Larson". Eller vad heter man i Grekland? Kostas. Giogios. Dimitris. Angelos (Jag går mest efter det grekiska landslaget som tog EM-guld i fotboll 2004).
Hans Kostas Larson, det säger vi!
Förlorat vad
Ja, här sitter jag framför festivalen. "Ernet" Ernman segrade - verkligen otippat.
Tyvärr förlorade jag mitt vad mot Johanna "City". Jag hade ju sagt att Zlajmerlöw skulle hamna före EMD, men så blev inte fallet, utan de tre gullegrisarna lyckades hamna en ynka poäng framför Måns.
Nu måste jag baka tårta. Måste säga att förlusten i sig svider hårdare än straffet.
Hur som helst höll jag faktiskt på af Ugglas. Tveklöst bäst låt. Dock är jag väl lite skeptisk till allt annat i själva framträdandet.
Nej, nu börjar jag känna mig lite väl schlagernördig...
...så istället kan jag avslöja att jag satt bredvid Carina Berg och hennes son på tuben idag. Jag blev faktiskt lite kär. I Carina asså.
Tyvärr förlorade jag mitt vad mot Johanna "City". Jag hade ju sagt att Zlajmerlöw skulle hamna före EMD, men så blev inte fallet, utan de tre gullegrisarna lyckades hamna en ynka poäng framför Måns.
Nu måste jag baka tårta. Måste säga att förlusten i sig svider hårdare än straffet.
Hur som helst höll jag faktiskt på af Ugglas. Tveklöst bäst låt. Dock är jag väl lite skeptisk till allt annat i själva framträdandet.
Nej, nu börjar jag känna mig lite väl schlagernördig...
...så istället kan jag avslöja att jag satt bredvid Carina Berg och hennes son på tuben idag. Jag blev faktiskt lite kär. I Carina asså.
Hembakt
Hembakt - vi vill alla ha det.
Coola fyllerister
Finns det något jag börjat störa mig på är det The Whites Stripes låt Seven nation army. För så fort någon är full hör man den låten.
Det är ungefär samma personer som sjunger den som dagen efter säger:
"Aaaaah, ja ä-så-äla bakis. Jag var va så himla full igår. Jag är så himla cool för att jag blir så himla full."
Dagens låt:
Weezer - Buddy Holly
Mest för den fina videon.
Fråga inte om det störiga ljudet.
// Hans O. Larson
Det är ungefär samma personer som sjunger den som dagen efter säger:
"Aaaaah, ja ä-så-äla bakis. Jag var va så himla full igår. Jag är så himla cool för att jag blir så himla full."
Dagens låt:
Weezer - Buddy Holly
Mest för den fina videon.
Fråga inte om det störiga ljudet.
// Hans O. Larson
7-6
Ojojojoj. Arsenal gick vidare i Champions League efter 7-6 i straffarna mot Roma. Glädje.
Fula ord på Pulsen
Jag var på Pulsen och handlade för någon timme sedan. När jag började närma mig kassan ropade någon i personalen på någon annan i personalen som hette typ Valle. Jag tyckte väldigt mycket att det lät som om hon bara gick där och plötsligt skrek "balle". Jag fnittrade för mig själv några sekunder.
Just det - fnittrade.
Like a girl, like a girl.
Dagens låt:
Måns Zelmerlöw - Hope and glory
Mmmm, nu kanske ni undrar varför jag gjorde såhär. Men det beror bara på det faktum att jag och Johanna "City" Isaksson har slagit vad om vilken av den här låten och EMD:s låt som hamnar högst i melodifestivalen. Jag går inte mest på låten, utan på det försprång som Måns hade redan innan festivalen gick av stapeln.
Om jag vinner vadet är det inte bestämt vad som kommer att hända, men om jag förlorar "måste jag" baka tårta till Johanna. Oj.
Senast jag slog vad i melodifestivalen gjorde The Ark mig 100 spänn rikare. Snerik, den jönsen, satsade på Munkedals-Marie. I sådana här sammanhang kan man inte rösta med hjärtat, vilket jag gjorde på stryktipset när jag var 13 år.
// Hasse
Just det - fnittrade.
Like a girl, like a girl.
Dagens låt:
Måns Zelmerlöw - Hope and glory
Mmmm, nu kanske ni undrar varför jag gjorde såhär. Men det beror bara på det faktum att jag och Johanna "City" Isaksson har slagit vad om vilken av den här låten och EMD:s låt som hamnar högst i melodifestivalen. Jag går inte mest på låten, utan på det försprång som Måns hade redan innan festivalen gick av stapeln.
Om jag vinner vadet är det inte bestämt vad som kommer att hända, men om jag förlorar "måste jag" baka tårta till Johanna. Oj.
Senast jag slog vad i melodifestivalen gjorde The Ark mig 100 spänn rikare. Snerik, den jönsen, satsade på Munkedals-Marie. I sådana här sammanhang kan man inte rösta med hjärtat, vilket jag gjorde på stryktipset när jag var 13 år.
// Hasse
2007
2007 var jag ful.
Köttbullar
Hallå alla fotbollsfans! Idag vann Gunners med 3-0 hemma mot Burnley i FA-cupen. Två av målen var sjukligt snygga. Här kommer en video där Theo Walcott (som comebackade idag) avslöjar lite tokiga hemlisar.
Inget för er som inte gillar fotboll.
Dagens låt:
The Contours - Do you love me
Gammal sked rostar aldrig.
// Hans O.
Inget för er som inte gillar fotboll.
Dagens låt:
The Contours - Do you love me
Gammal sked rostar aldrig.
// Hans O.
Pang, pang, pulsen
Dåligt:
Glasvegas spelar på Debaser idag och jag ska inte dit. Hade det väldigt dåligt ekonomiskt när biljetterna släpptes och köpte inte någon biljett. Inte för att jag är något extremt Glasvegas-fan, men spelningen kan bli lite historisk, eftersom det är den första riktiga spelningen bandet gör i Sverige, så vitt jag vet.
Bra:
Köpte brie-ost på Pulsen nyss. 39,90 kr per kilogram. Känn lite på det. Jag skriver det tre gånger till för att ni ska fatta: 39,90 per kilo. 39,90 per kilo. 39,90 per kilo.
Jag gick bort till hushållsosten och jämförde. 74,90 per kilo.
Brie-osten kostar alltså 3,90 kronor per hekto.
Helt sjukt.
Dagens låt:
Glasvegas - Daddy's gone
En gång när KD var hemma hos mig gick jag runt i köket och grejade. Helt plötsligt började jag nynna på den här låten och stötte ur mig det första lätet: "oh-oh" och skulle därefter komma till "how you're my hero". Så långt hann jag dock inte, utan Karldavid avbröt mig och sa: "Är det Glasvegas?". Imponerande.
Visst är James Allan som sjunger väldigt lik Joe Strummer?
// Hansolof
Glasvegas spelar på Debaser idag och jag ska inte dit. Hade det väldigt dåligt ekonomiskt när biljetterna släpptes och köpte inte någon biljett. Inte för att jag är något extremt Glasvegas-fan, men spelningen kan bli lite historisk, eftersom det är den första riktiga spelningen bandet gör i Sverige, så vitt jag vet.
Bra:
Köpte brie-ost på Pulsen nyss. 39,90 kr per kilogram. Känn lite på det. Jag skriver det tre gånger till för att ni ska fatta: 39,90 per kilo. 39,90 per kilo. 39,90 per kilo.
Jag gick bort till hushållsosten och jämförde. 74,90 per kilo.
Brie-osten kostar alltså 3,90 kronor per hekto.
Helt sjukt.
Dagens låt:
Glasvegas - Daddy's gone
En gång när KD var hemma hos mig gick jag runt i köket och grejade. Helt plötsligt började jag nynna på den här låten och stötte ur mig det första lätet: "oh-oh" och skulle därefter komma till "how you're my hero". Så långt hann jag dock inte, utan Karldavid avbröt mig och sa: "Är det Glasvegas?". Imponerande.
Visst är James Allan som sjunger väldigt lik Joe Strummer?
// Hansolof
Premiärmatch
Anna och hennes roombuddy Marie fick ett hockeyset i inflyttningspresent av mig och Gonz (eller egentligen bara av mig). Jag och Marie haussade upp premiärmatchen ordentligt. När den väl kom blev den precis så rafflande som man kunde tänka sig.
Och ja, jag blir såhär uppspelt när det är tävling.
Värsta språket
Jag har börjat störa mig lite på allt snyggt språk. Jag har nämligen upptäckt en viss typ av faser som de flesta som skriver går igenom. Och nu har jag kommit på alla, inklusive mig, med dessa sattyg.
Följande text bör inte betraktas som någon tillrättavisning, utan snarare som en iakttagelse.
Jag är själv full av skit.
När folk blir tillräckligt begåvade för att använda mer än tio ord i en mening (de flesta brukar gå på gymnasiet då) uppstår något intressant. Allt man vill göra är att skriva krångligt. Meningarna ska vara så joxiga som möjligt och innehålla en massa tokiga ord som ingen egentligen använder,och syftet är att ingen egentligen ska förstå - inte ens man själv. Den här typen av ordkonstellation förefaller utan tvekan vara alltför intrikat och saknar i mångt och mycket substans då den tillämpas eller nyttjas i högre grad och gör på det sättet textstycket löjeväckande och utom allt intresse.
Om ovan nämnda symtom hänger med upp i högre åldrar kan man förvandlas till byråkrat. Och det vill ingen bli.
När man förstår att det krångliga språket egentligen inte tilltalar någon och att det inte fyller någon funktion (i annat än vetenskapliga rapporter) utvecklas språket åt det motsatta hållet.
Punktering.
Texten. Delas av. Med punkter. Många. Punkter.
Punktering är ett kul och väl inövat koncept, men passa er alla läsare för att använda er för mycket av detta. Att punktera på ett alltför utsvävande sätt är farligt. För även om texten blir väldigt dramatisk, är det lätt att man bromsar den för mycket.
Död. Åt. Överdriven. Punktering.
Där har ni dem. Se på de riktigt skillade journalisterna (jag hör inte dit). De punkterar titt som tätt. Men oftast inte mer än någon gång per text. Det de är bra på är att variera med både långa och korta meningar och dessutom krydda texten med fiffiga ord.
Det är vad jag kallar könsmognad.
Följande text bör inte betraktas som någon tillrättavisning, utan snarare som en iakttagelse.
Jag är själv full av skit.
När folk blir tillräckligt begåvade för att använda mer än tio ord i en mening (de flesta brukar gå på gymnasiet då) uppstår något intressant. Allt man vill göra är att skriva krångligt. Meningarna ska vara så joxiga som möjligt och innehålla en massa tokiga ord som ingen egentligen använder,och syftet är att ingen egentligen ska förstå - inte ens man själv. Den här typen av ordkonstellation förefaller utan tvekan vara alltför intrikat och saknar i mångt och mycket substans då den tillämpas eller nyttjas i högre grad och gör på det sättet textstycket löjeväckande och utom allt intresse.
Om ovan nämnda symtom hänger med upp i högre åldrar kan man förvandlas till byråkrat. Och det vill ingen bli.
När man förstår att det krångliga språket egentligen inte tilltalar någon och att det inte fyller någon funktion (i annat än vetenskapliga rapporter) utvecklas språket åt det motsatta hållet.
Punktering.
Texten. Delas av. Med punkter. Många. Punkter.
Punktering är ett kul och väl inövat koncept, men passa er alla läsare för att använda er för mycket av detta. Att punktera på ett alltför utsvävande sätt är farligt. För även om texten blir väldigt dramatisk, är det lätt att man bromsar den för mycket.
Död. Åt. Överdriven. Punktering.
Där har ni dem. Se på de riktigt skillade journalisterna (jag hör inte dit). De punkterar titt som tätt. Men oftast inte mer än någon gång per text. Det de är bra på är att variera med både långa och korta meningar och dessutom krydda texten med fiffiga ord.
Det är vad jag kallar könsmognad.
Jag äger Småland
Min mamma är från Småland. Och all släkt på hennes sida. Jag tror att mamma i princip är den första på 450 år som inte är småländsk bonde i sin släkt. Mormor och morfar undantaget.
När jag var liten var vi väldigt ofta hos mina kusiner på landet utanför Eksjö, och att vara där var i princip det roligaste jag kunde tänka mig att göra på somrarna. Stället där mina kusiner bor heter Sjö och där äger vi en del mark och även en del fiskevatten tillfallit oss. Men vi är inte kapitalister, vi krigade till oss marken med våra bara händer 1988.
Detta fiskevatten ligger i Norra vixen, ur vilken Eksjö stad får sitt dricksvatten. Jag brukar kissa i den sjön, eftersom jag är anarkist.
Alla mina kopplingar till Småland gjorde (och gör) att jag trodde att jag ägde (och äger) hela Småland, i princip. Småland var liksom mitt landskap och jag var i princip mer smålänning än smålänningarna själva. Av den anledningen blev det också naturligt att börja hålla på HV71 och Öster (som jag dock lämnat för ganska längesedan). Allt i Småland är liksom mitt och allt mitt är liksom Smålands.
Det är så det är i "ge och ta-förhållanden".
All denna Småland-hysteri har alltså satt sina spår.
När Erik "Snerik" kom insläntrades som ny i elev i min nuvarande klass under hösten 2006 sa jag hej. Sedan frågade jag var han kom ifrån. "Eksjö", svarade han.
Jag blev alldeles uppspelt och utropade:
"Jag har kissat i ditt dricksvatten"
Vi tar en bild på det:
Dagens låt:
Elvis Costello - Lipstick vogue
Ruffel eller båg? Ingetdera. Däremot är det pure class. Det är engelska, men jag vet inte vad det betyder.
// Heis
(Angående förra inlägget: jag gillar inte Björn Rosenströms musik. Tvärtom. Var tvungen att säga det.)
När jag var liten var vi väldigt ofta hos mina kusiner på landet utanför Eksjö, och att vara där var i princip det roligaste jag kunde tänka mig att göra på somrarna. Stället där mina kusiner bor heter Sjö och där äger vi en del mark och även en del fiskevatten tillfallit oss. Men vi är inte kapitalister, vi krigade till oss marken med våra bara händer 1988.
Detta fiskevatten ligger i Norra vixen, ur vilken Eksjö stad får sitt dricksvatten. Jag brukar kissa i den sjön, eftersom jag är anarkist.
Alla mina kopplingar till Småland gjorde (och gör) att jag trodde att jag ägde (och äger) hela Småland, i princip. Småland var liksom mitt landskap och jag var i princip mer smålänning än smålänningarna själva. Av den anledningen blev det också naturligt att börja hålla på HV71 och Öster (som jag dock lämnat för ganska längesedan). Allt i Småland är liksom mitt och allt mitt är liksom Smålands.
Det är så det är i "ge och ta-förhållanden".
All denna Småland-hysteri har alltså satt sina spår.
När Erik "Snerik" kom insläntrades som ny i elev i min nuvarande klass under hösten 2006 sa jag hej. Sedan frågade jag var han kom ifrån. "Eksjö", svarade han.
Jag blev alldeles uppspelt och utropade:
"Jag har kissat i ditt dricksvatten"
Vi tar en bild på det:
Dagens låt:
Elvis Costello - Lipstick vogue
Ruffel eller båg? Ingetdera. Däremot är det pure class. Det är engelska, men jag vet inte vad det betyder.
// Heis
(Angående förra inlägget: jag gillar inte Björn Rosenströms musik. Tvärtom. Var tvungen att säga det.)
What if Jesus had facebook?
Jag vet inte om ni har för vana att lyssna på Dagens låt, men om ni har det så lyssnade ni antagligen på Graham Parker igår. Såg ni att hans dans innan han börjar sjunga lika väl kunde ha utförts av Bert Ljung? Jag skrattade nästan.
Undrar hur det hade varit om Jesus hade facebook. Hade han varit en sån som bara addade allt han kom över, eller hade han varit en sån som bara tackade ja till alla som addade honom? Och vad hade han haft för religious views? Hade han varit fräck nog att skriva "my own" eller kanske till och med "my father's". Jag tror att han hade chockat alla och varit rolig genom att skriva "none". Sedan undrar jag vad han hade haft för favoritmusik. Jag tror Björn Rosenström. Favoritfilm? Antagligen Lejonkungen, den gillar alla, säkert Jesus också.
Undrar hur det hade varit om Jesus hade facebook. Hade han varit en sån som bara addade allt han kom över, eller hade han varit en sån som bara tackade ja till alla som addade honom? Och vad hade han haft för religious views? Hade han varit fräck nog att skriva "my own" eller kanske till och med "my father's". Jag tror att han hade chockat alla och varit rolig genom att skriva "none". Sedan undrar jag vad han hade haft för favoritmusik. Jag tror Björn Rosenström. Favoritfilm? Antagligen Lejonkungen, den gillar alla, säkert Jesus också.
1 mars
Ifall någon undrar har jag tagit en vårpromenad vid Mariatorget idag. Med mig själv.
Jag halkade nästan en gång, men i övrigt gick det bra. Stockholm är bra gött ändå.
Såg ni Vasa-loppet idag? Det gjorde jag, och jag fick även sms-rapporter om hur det gick för Fracke, som åkte för första gången. Han gick i mål på cirkus 8,5 h.
Hur som hafver. När jag låg där i min säng och kikade på Vasan reagerade jag över att de bara filmade täten och att man inte fick se några trevliga inslag med motionärer. När loppet var över och sändningen slutade insåg jag att jag hade tittat på SVT24 och inte ettan. Lite besviken. Här går man upp på morgonen för att få se SVT1 leverera en folkferst, och så sitter man framför 24:an i flera timmar och tittar enbart på proffsen som man ändå ser varje år. Daniel Tynell vann i alla fall. Det var han värd.
På tal om längdskidor. Senast jag stod på ett par sådana var jag typ 7 år.
Men på den tiden var jag kung.
Jag och Kajsa (syrran) brukade åka runt mormors hus i Nässjö, jag var Gunde och hon var Torgny Mogren. Inget ont om Torgny, men den fördelningen vittnar ju om vem som var kung av oss två. Syrran var alltid lite avundsjuk, så av den anledningen satte Greggan en plan i verket. Han sa att det hade kommit fram en ganska maxad snubbe som hette Niklas Jonsson och att jag kanske skulle kunna vara honom framöver. Eftersom jag kände att det kanske var dags för förändring och eftersom jag älskade namnet Niklas när jag var liten (Niklas och Benjamin var mina favoritnamn) sa jag att jag nog skulle vara Nikas Jonsson i fortsättningen.
"Då är jag Gunde!" paxade Kajsa.
Snabbt som ögat reagerade jag och tog tillbaka Gunde.
Dagens låt:
Graham Parker and the Rumour - Heat treatment
// Hansolof
Jag halkade nästan en gång, men i övrigt gick det bra. Stockholm är bra gött ändå.
Såg ni Vasa-loppet idag? Det gjorde jag, och jag fick även sms-rapporter om hur det gick för Fracke, som åkte för första gången. Han gick i mål på cirkus 8,5 h.
Hur som hafver. När jag låg där i min säng och kikade på Vasan reagerade jag över att de bara filmade täten och att man inte fick se några trevliga inslag med motionärer. När loppet var över och sändningen slutade insåg jag att jag hade tittat på SVT24 och inte ettan. Lite besviken. Här går man upp på morgonen för att få se SVT1 leverera en folkferst, och så sitter man framför 24:an i flera timmar och tittar enbart på proffsen som man ändå ser varje år. Daniel Tynell vann i alla fall. Det var han värd.
På tal om längdskidor. Senast jag stod på ett par sådana var jag typ 7 år.
Men på den tiden var jag kung.
Jag och Kajsa (syrran) brukade åka runt mormors hus i Nässjö, jag var Gunde och hon var Torgny Mogren. Inget ont om Torgny, men den fördelningen vittnar ju om vem som var kung av oss två. Syrran var alltid lite avundsjuk, så av den anledningen satte Greggan en plan i verket. Han sa att det hade kommit fram en ganska maxad snubbe som hette Niklas Jonsson och att jag kanske skulle kunna vara honom framöver. Eftersom jag kände att det kanske var dags för förändring och eftersom jag älskade namnet Niklas när jag var liten (Niklas och Benjamin var mina favoritnamn) sa jag att jag nog skulle vara Nikas Jonsson i fortsättningen.
"Då är jag Gunde!" paxade Kajsa.
Snabbt som ögat reagerade jag och tog tillbaka Gunde.
Dagens låt:
Graham Parker and the Rumour - Heat treatment
// Hansolof
