The Hives i fortsatt högform
Publikrekord på Annexet och ett The Hives större än någonsin. Kan det bli bättre? Nej, i alla fall inte om man frågar The Hives själva.
Likt gudar spatserar de pompöst in på scenen till den unga publikens stora jubel. Bigger hole to fill blir först ut, och redan nu skakar golvet. Howlin' Pelle är i sin gamla goda form. Ena benet går som en symaskinsnål där han taktfast stampar intensivt till musiken. Faktum är att hela Pelle är som en symaskinsnål, fast lite mer mobil. Han är en egen historia. Ironisk, flängig och självgod. Mellansnacken är sådär roligt dryga som bara Pelle kan åstadkomma.
Och visst är det också Pelle som är den friska fläkten. Nog för att både Nicolaus Arson och Chris Dangerous vid slagverken jobbar på så gott de kan, men det är Pelle som alla vill ha. Han beordrar publiken att dansa mer, hoppa högre och jubla starkare. Och ingen viker sig. Det finns stunder då Pelle, likt en argsint fotbollstränare, triggar upp publiken att vara så vilda som The Hives förtjänar.
Nästan alla låtar går hem. Visst gör de en miss när de av någon outgrundlig anledningen river av T.H.E.H.I.V.E.S., men det gör inget. För egentligen bryr sig inte någon om vilka låtar som spelas. Det viktigaste är att The Hives svettas på scen och ger järnet.
Personligen brukar jag ofta konserter vara ganska uttråkad i slutet, men så är det inte nu. Jag njuter i fulla drag, och jag räknar sekunderna tills dess att Fagerstasönerna går upp på scen till extranumren.
Sista låten blir Return the favour, och jag hör mig själv vråla med för full hals och känner hur det spritter i benen. När det är publikrekord på Annexet och Fagerstas svettigaste symaskinsnål backas upp av sitt band kan man inte låta bli.
Då står ingen still.
Bäst: Main offender, A little more for little you och all överskottsenergi
Sämst: T.H.E.H.I.V.E.S. och den till stor del unga publiken. Ingen vet hur man ska dansa på konsert
Betyg: 4
