KONSERTSPECIAL: Jens Lekman
Södra teatern, tidig kväll. En liten folkskara står samlad vid scenen och väntar. Ett tiotal meter längre bak sitter en ungefär lika liten skara i en trappa. De väntar också. Så kliver han upp på scenen - Jens Lekman - med sitt ackompanjemangsband i stolt släptåg. De tar några toner. Sedan lyfter de...
Black cab får inleda kvällen, och redan där har kulmen nästan nåtts. Friskt vågat med otaliga instrument på scenen och blandade kön gör att helhetsbilden blir så där härligt förenande. Saxen, trumpeten, bastrumman och synthen trycker på, och Jens Lekman har fångat oss. Redan i första låten.
Det fortsätter bra med en oerhört väl genomförd Into eternity. Tvärflöjter kommer in i bilden och skapar ännu mer fantasi-bringande känslor. Lekman ler, myser lite och trycker micken tätt intill munnen när han ropar ut sina budskap. Det är en ödmjuk man som troligen finner glädje i att spela som står där.
Opposite of halllujah och Postcard to Nina fyras av, och ingen blir besviken. Så blir det för en stund lite förutbestämt: låtarna liknar varandra och Lekman ser väl stationär ut på sin plats i mitten av scenen. Men så räddas situationen av You are the light. En låt som Lekman för kvällen tillägnar främsta raden kan inte gå annat än fel.
Det fortsätter. Han tackar, bockar och fortsätter att imponera. Sist kommer en annan publikfriarie - Friday night at the drive-in-bingo. Riktigt, riktigt bra.
Lekman och hans band går av scenen. Publiken jublar och klappar in dem för en extralåt. De kommer tillbaka. Bandet och Lekman spelar en extra låt. Hela bandet utom fiol-tjejerna och huvudpersonen går ut. En till extra låt skrivs till handlingarna. Fioltjejerna går. Lekman står ensam på scen med en elgitarr och klämmer ut det sista ur en storslagen kväll.
Nu finns det bara en sak som överträffar publikens glädje till Lekman. Det är Lekmans glädje till publiken.
