Mina mobiler (eller "Alla dessa prylar") - en ganska lång krönika
Läste på text-tv idag att årets julklapp inte förmodas bli någon sak, utan istället en upplevelse - typ en resa, ett teaterbesök eller en massage.
Känns ju som en vettig grej - det skulle framförallt min farsa tycka.
"Vad ska man med alla prylar till? Folk har så mycket prylar" brukar han säga.
Jag håller med. Greggan häver ur sig mycket, men just den åsikten kan jag definitivt skriva under på.
Prylar är verkligen skit.
Har jag 100 000 köper jag knappast en ny, fin bil för det. Hellre då en gammal bil för 30 000, för att använda de övriga 70 pappen till en kul resa eller så.
Jag ska väl i och för sig inte säga så mycket själv, personligen köper jag sjukt mycket skivor. Men av någon anledning inbillar jag mig att det är mer vettigt än andra exempel. Värst av allt är det med mobiler, som kom på tal på väg till skolan imorse.
Jag märkte hur mina två grannar, Anna (hon som virkade sockarna) och Elza, pratade mobilförbrukning och jag gav mig in i diskussionen. (Vanligtvis brukar jag vara sur på väg till skolan, mest gå för mig själv och muttra, men nu var så inte fallet).
Anna är av helt samma uppfatttning som jag: mobiler har man tills de pajar, sedan är det dags att byta.
Elza tycker tvärtom: när man tröttnar på sin telefon, köper man en ny. 1,5 år med samma mobil är mer eller mindre max.
Min första mobil fick jag hösten i nian, då nästan alla andra hade mobil. Det var en Sony CMD J5, en sådan där platt, grå sak med en ganska stor antenn på. För övrigt var den ganska känd för sitt spel där man var en apa som kastade bananer. Jag spelade inte det spelet så ofta.
Jag hade den telefonen i 3,5 år. När jag til sist köpte en ny hade typ fyra knappar lossnar och telefonen var ihoptejpad. Om jag inte missminner mig kostade den telefonen 1000 spänn.
Hösten 2005 köpte jag en ny telefon, en Sony Ericsson K700i. Jag tror att jag betalade 3500 för den. Den höll i 2-2,5 år. I slutet kunde jag bara prata i headset i den. Det var hyfsat stökigt att behöva dra fram en sladd varje gång man skulle svara.
När den gick sönder lånade jag en Nokia 3310 av min granne. Där snackar vi kvalitetsmobil. Den håller verkligen alltid. Dock kände jag att jag kanske borde ha en egen telefon, så jag beställde en ny - den billigaste jag kunde hitta på nätet.
Det var en Motorola för 0,3 papp (300 spänn). Den var faktiskt skit. Simkortet hoppade ur och det gick inte att skriva å, ä och ö i sms:en. Den gick inte att använda.
Så i somras fick det bli en ny mobil, vilken jag fick i födelsedagspresent. Nu har jag en Sony Ericsson K310i. Den har allt jag behöver. Ringfunktion, sms, samt plats för ett fåtal mp3-låtar, vilket gör att jag just nu har Loosing my religion med R.E.M. som ringsignal, vilket ju är lite trevligt.
Den här mobilen tänker jag definitivt ha tills den pajar helt. Och då menar jag tills den inte går att använda längre.
Som sagt - alla dessa prylar. Jag tycker att det är okej att ha prylar, men någonstans går liksom gränsen.
För knappt ett år sedan var jag - som ni säkert vet - i Nepal och vandrade i Himalaya. Vad jag upplevde där går inte att jämföra med något annat.
Det var en helt otrolig resa och man lärde sig verkligen mycket - om vad som är viktigt i livet, om vänner och om människor.
Jag och min resekamrat Gonz lade totalt ut ungefär 35 000 spänn på den där resan, inkluderat alla kläder och annat. Men trots att det var så dyrt, kan jag inte tänka mig att jag kunde använt de pengarna till något bättre.
Om sisådär 25 år lär jag med entusiasm sitta och berätta för mina tonårsbarn om den där resan jag gjorde mellan 2007 och 2008, då jag vandrade i Himalaya, kom till 5550 meters höjd och med egna ögon såg Mount Everest.
Jag berättar nog inte lika entusiastiskt om den där ganska nya och fina Volvo V70:n, som jag köpte året efter för 100 000, och som jag sedan sålde 8 år senare. Faktum är jag kanske mer eller mindre slutat tänka på den bilen vid det laget - trots att den kostade 100 000.
I år fyller förresten min och min syrras gamla bubbla 35 år.
Och tro det eller ej - men den rullar faktiskt fortfarande runt på vägarna.
Dagens låt:
The Animals - Don't let me be misunderstood
En gång på gymnasiet spelade en klasskompis till mig The house of the rising sun högt på sin dator innan en lektion. Just då knallade läraren Christer Dahlqvist förbi. Vanligtvis brukar lärarna vara ganska skeptiska till att eleverna spelar musik så högt i korridoren, men Christer sa:
"Det är Animals..."
"Ja..."
"Det... det är bra"
Ikväll blir det nog lite bio.
// Hansolof
så himla fint och rakryggat. det låter inte som att jag menar det. men nu ska du veta att jag menar det.
Thx a lot
Jag hade min första mobil i åtta år. Har fortfarande inte hjärta att slänga juvelen, den är gul, med världens finaste knappklick och vattentät och ligger fortfarande säkert i min byrålåda.
Jag är rörd
